Salminen, Johannes

✻ 21.6.1925, Hammarland

† 23.5.2015, Helsingfors

Förläggaren och essäisten Johannes Salminen förmedlade både i sina texter och i sitt liv en känsla för det stilla levande som envist håller obevekligheten stången. Liksom det brukar vara med människor fanns det inte bara en Johannes Salminen, utan många. Den i offentligheten kända var framför allt essäist, förläggare och intellektuell (han kom på bronsplats i en omröstning om landets främsta tänkare ordnad av Helsingin Sanomat på 1980-talet).

Medan Johannes med liv och lust som förläggare på 60- och 70-talen gav ut de så kallade blottarförfattarna (Tikkanen, Kihlman&Tikkanen) var han sparsam med sin egen privata person. Men det avtryck han gjorde när man träffade honom var högst personligt. Våra främsta minnesbilder är från tiden efter pensioneringen som litterär chef i över 30 år på Söderströms förlag. Vi brukade träffas på lunch eller kaffe. In i det sista ville Johannes ses ute på stan, gärna på något etniskt ställe eller där det var mycket folk i rörelse. Om det hade funnits en orientalisk basar i Helsingfors skulle den ha varit en given träffpunkt.

Diskussionen kretsade kring minnen och människor men gärna också kring sådant vi uppfattade som idiotiskt: ett politiskt beslut, Svenskfinland, dålig arkitektur. Om litteratur diskuterades var det sällan något finlandssvenskt utan klassiker, helst ryska. Ville han någon gång låna något nyutkommet var det Margaret Atwood, J.M. Coetzee eller Haruki Murakami – under sina allra sista år intresserade han sig för dystopier.

Johannes kom ofta med dagens Ilta-Sanomat under armen (om det inte fanns någon idioti i tidningen att diskutera kunde man prata om idiotin med eftermiddagstidningar). ”Skamligt road också av det enklare skvallret, färdig att kasta in ett eget färskt och elakt bon mot vid behov”, beskrivs romaren Cicero i en essä från 1988. Man anar Johannes också bakom textens maning till att aldrig i kampen om ära och makt glömma idealet om humanitet.

Luncherna blev långa, de fortsatte tills restaurangen stängde klockan fem. Långa var också våra trädgårdsfester, där Johannes var huvudperson ända sedan 90-talet. Den sista han deltog i höll likaså på till klockan fem, på morgonen. Samtalet och Johannes levde upp efter tre. Han var då 88 år.

Som gäst på hans egna bjudningar kände man sig exklusiv. Först en campari. Sedan antingen rostade kastanjer eller kräftor, därefter kaffe och konjak eller likör i salongen. Exklusiviteten kom av det rituella, av att mönstret alltid var detsamma. Inte för inte var Johannes katolik.

Alltid detsamma. Vilken trygghet. Och vilken saknad nu.

För framför allt var Johannes en lojal vän med klar blick för vars och ens situation och person. Han såg, uppskattade och hade tålamod med andras goda och mindre goda sidor. Hans urskillningsförmåga och livskänsla gav tillvaron nyanser och djup. Också i essäerna är det ofta det motsägelsefulla hos människor och civilisationer han lyfter fram: den för ett enspråkigt finskt Finland ivrande men på svenska skrivande lysande stilisten Snellman, eller Sprengtporten som svek sin kung men kanske räddade Finland, eller det islamska Osmanska riket som skyddsmakt för en utsatt judendom. Fastän hans fascination för de stora civilisationerna – Ryssland, Konstantinopel, Rom – är uppenbar, väcker de små, självständigt navigerande, som dogernas Venedig, hans största förtjusning. Klart lyser också Åland, där han växte upp och dit han alltid återkom, det lilla öriket som förstått att utnyttja sitt geografiska läge och bygga sitt välstånd på sjöfarten. ”Jag är ju ålänning”, kunde han ge som en uttömmande förklaring, och signal till nytt diskussionsämne.

Trots Johannes beundran för klok pragmatism och köpmanskap är det inte segrarnas historia han skriver. Hans hållning grundas på det han såg som humanismens djupaste budskap, ”framgången är inget moraliskt kriterium, du kan ha rätt också mot historien”. En kamp mister inte sitt värde bara för att den hör till de förlorade: Romarriket bländar, men det var den religion som växte fram bland dess slavar han valde då han konverterade till katolik. Utsatta minoriteter över huvud taget handlar fler än en essä om. Johannes blick kunde vara sträng, men det var sitt frustande skratt han var känd för. Klädstilen var vit kostym och svart skjorta, jeans och sportjacka till vardags, och gärna en snitsig keps på skulten. Hans essäer är klädda enligt samma kod, i dem kombineras stor sakkunskap och stram hållning med moderna uttryck, dåtid förvandlas på ett ögonblick till nutid.

Både i hans texter och i hans liv fanns en känsla för det stilla levande som envist håller obevekligheten stången. Johannes sista bok, urvalet Från Bysans till Bush, kom ut för en dryg månad sedan. I den ingår dagboksanteckningar från mars 2004, och där, mitt i ett resonemang om Irak, finlandiseringen och nazisternas grymheter skriver han: ”Plötsligt i natt mindes jag ormbunken som växte invid diket mot Gräftlandet alldeles nära insjön. Där levde den sitt mystiskt undanskymda liv, till sakta sorl från den lilla bäcken.” Tack Johannes, för din urskiljande blick, din känsla för lyckan och ljuset och för din vänskap.

Tapani Ritamäki

Henrika Ringbom

--

Bild: Kimmo Räisänen