f. 31.12.1932
d. 24.6.2006
Under midsommarhelgen 2006 nåddes vi av sorgebudet att professor Singa Sandelin Benkö hade drabbats av en plötslig sjukdomsattack. Trots snabb och professionell hjälp kunde hennes liv inte räddas. Singa Sandelin Benkö föddes den 31 december 1932 i Helsingfors och hon avled den 24 juni 2006 i 73 års ålder.
I sitt första äktenskap med journalisten och författaren Carl Fredrik Sandelin hade Singa fyra barn. Ingen vet exakt hur många finländska krigsbarn som evakuerades till Sverige under andra världskriget, men man har uppskattat antalet till cirka 70 000. Ett av dem var Singa. Trots att hennes Sverigevistelse på många sätt var lyckad blev evakueringen en upplevelse som på ett avgörande sätt påverkade Singa för resten av hennes liv. I fokus för hennes professionella verksamhet, både den akademiska och den kliniska, var utforskandet av människans inre verklighet och de processer som tidiga separationer kan medföra.
Efter en bana som redaktör, journalist och företagare under 50–60-talet blev Singa Sandelin Benkö filosofie magister år 1971. Hon blev lektor vid den svenskspråkiga enheten vid pedagogiska institutionen vid Helsingfors universitet och disputerade 1982 med avhandlingen ”Self and Education”. Hon var docent vid både Åbo Akademi och Helsingfors universitet. Under 80-talet tjänstgjorde Singa under flera perioder som biträdande professor och professor i pedagogik och vuxenpedagogik. År 1985 lämnade hon Helsingfors universitet för att sköta en professur i pedagogik vid Åbo Akademi i Vasa. Som lärare och handledare var Singa kunnig och inspirerande. Hon var en skicklig pedagog som bjöd på sig själv och sina erfarenheter och var genuint intresserad av studenterna och deras personliga tillväxt. Till sin död var hon nationellt och internationellt en uppskattad och ofta anlitad föreläsare. Hennes publikationslista omfattar både monografier och peer review-artiklar. Hon var redaktör för flera vetenskapliga tidskrifter och handledare för ett tiotal doktorsavhandlingar. Vetenskapligt låg hennes styrka i att utveckla den psykodynamiska teorin om självet. År 1998 förlänades hon professors titel.
Vid sidan av arbetet vid pedagogiska institutionen utbildade sig Singa till psykolog och blev legitimerad psykoterapeut år 1992. Hon var initiativtagare till grundandet av den svenskspråkiga psykoterapeututbildningen i Samfundet Folkhälsans regi. Folkhälsan stod Singas hjärta nära och hon verkade inom organisationen i olika uppgifter till sin död. Randanteckningarna till doktorsavhandlingen blev ett manuskript som Singa sände in till Schildts förlag. Romanen ”Gäst i eget hem”, en utvecklingsroman som handlar om krigsbarnet Sindra och hennes väg till självkännedom, vann första pris i Holger Schildts och Svenska folkskolans vänners romanpristävling för nya prosaister 1982.
Singas andra äktenskap med arkitekten Peter Benkö förde henne åter till Sverige, där hon bodde under åren 1990–2001. Under denna period var hon högskolelektor och chef vid Hälsohögskolan i Stockholm och skötte därtill uppdrag vid Institutionen för Lärande, Informatik, Management och Etik vid Karolinska Institutet. Efter Peter Benkös plötsliga död år 2000 flyttade Singa tillbaka hem till Finland, till barnen och – som hon själv uttryckte det – till tryggheten. Då återvände hon också till pedagogiska institutionen och påbörjade forskningsprojektet ”Barnet i stormens öga – krigsbarn då (1939-1945) och nu”. Som alumn vid Helsingfors universitet var Singa häpnadsväckande aktiv. Hennes engagemang i krigsbarnsfrågan var osvikligt och som den veritabla nätverksskapare och kontaktknytare hon var, byggde hon snabbt upp en forskningsgrupp som var både tvärvetenskaplig och internationell. Ett unikt material gällande en stor krigsbarnskohort insamlades under år 2005. Enligt Singas önskemål och i kraft av hennes inspiration fortsätter projektet i hennes anda.
Singas bortgång kom plötsligt och oväntat. Det fanns ingen tid att ta farväl. En liten tröst i sorgen är att veta att om någon verkligen har lyckats Gripa Dagen, så var det Singa Sandelin Benkö. Hon var och verkade i nuet, till sitt sista andetag. Hon var livstillvänd, närvarande och fanns alltid till hands – för barnen, barnbarnen, systrarna och vännerna – och för många, från när och fjärran, som hon sparrade, motiverade och uppmuntrade. Vi som haft glädjen att känna Singa kommer att för alltid bevara minnet av hennes glöd och lyskraft.
Nina Santavirta
t.f. professor i pedagogik och vuxenpedagogik Helsingfors universitet