Schoolfield, George C.

✻ 14.8.1925

† 21.7.2016

George C. Schoolfield, professor emeritus i tysk och skandinavisk litteratur vid Yale University, avled den 21 juli i nittio års ålder. Han gjorde förblivande insatser för skandinavistiken i USA och var dess självklare doyen. I femton års tid omhänderhade han dess centrala tidskrift, Scandinavian Studies. Professuren vid Yale beklädde han 1969-1995, efter att ha undervisat bl.a. vid Harvard, Duke och University of Pennsylvania.

Till hans särområden som forskare hörde flera tyska epoker och det senaste seklets nordiska litteratur, men han kunde mycket mer än så. Sena böcker hade titlar som Helsinki of the Czars eller A Baedeker of Decadence. Ett långvarigt och genuint specialintresse utgjorde den finlandssvenska litteraturen. Av Schoolfields hand finns studier i bokformat över Södergran och Diktonius. Därtill kommer talrika introduktioner och översättningar, bland dessa en omfattande tolkningsvolym med dikter av Lars Huldén. Postumt utges ännu i år i USA hans sista arbete, en bok om Runar Schildt, som för Schoolfield torde ha varit den finlandssvenska prosans störste.

År 1998 utkom A History of Finland’s Literature , en tegelsten på nästan niohundra sidor. Utgivare var Schoolfield och han behandlade själv där den svenskspråkiga litteraturen, som ägnas största delen av boken. Den blev den svans som viftar på hunden, som han en gång uttryckte saken.

Han räknade med att finlandssvensk litteratur är obekant för amerikanska läsare och omgav därför författarskapen med mer hemvana jämförelser och paralleller ur sin bottenlösa beläsenhet. Sin metod kallade han att skjuta med hagelbössa: åtminstone någon association torde träffa läsaren. Så erfar vi i boken att Runeberg har uppsökt samma motiv som Tennyson, Runar Schildt samma som Sean O’Casey. Anders Cleve får framstå som en finlandssvensk Thomas Wolfe. Den tänkta publiken var amerikansk men Schoolfields litteraturhistoria har stimulerat stort också här. Den har vidgat ankdammen, försett den med horisonter.

Uppmärksamheter kom honom till del i många länder, icke minst i Finland. Han slogs till riddare av Finlands Vita Ros 1976 och kommendör av Finlands Lejons Orden 1989. Hedersdoktor vid Helsingfors universitet blev han 1990, 1996 mottog han Svenska folkskolans vänners Hagforsmedalj och 2000 Tollanderska priset av Svenska litteratursällskapet, vars hedersmedlem han hade blivit 1984. Ingenting av detta rådde på hans framtoning, som förblev osvikligt anspråkslös. Han framhöll gärna att hans ursprung var det fattiga och ospektakulära West Virginia, och lät förstå att hans tal var den rustika appalachiska munarten. Den använde han alltid lika lågmält som underfundigt. Tog han sig någonsin ton var det på valthorn, hans favoritinstrument.

Clas Zilliacus