Schoultz, Solveig von

De stora författarna skämmer bort sin publik. Man vänjer sig vid att de finns, att de alltid ska dela med sig av sin visdom.

Bara någon månad före sin död gav Solveig von Schoultz ut en ny diktsamling, ömsint, stark, pulserande av liv.

"Från det jag vet och visste/ drar jag mig bakåt/ från det jag minns/ jag söker en plats/ där jag ser bättre", heter det i en av dikterna i "Molnskuggan". 

Perspektivet är den mycket erfarna människans, men här finns ingenting av uppgivenhet eller resignation. I hennes blick finns ett trots som ingen sjukdom rår på.

Nu är Solveig von Schoultz borta. Hon dog den 3 december 1996, 89 år gammal. Kvar finns en litterär produktion som hör till det främsta den finlandssvenska litteraturen har att erbjuda. 

Man ska vara försiktig med klassikerstämpel, men jag kan inte tänka mig annat än att hennes bästa texter kommer att läsas så länge böcker överhuvudtaget tas på allvar i en nordisk kulturkrets.

Solveig von Schoultz föddes in i litteraturen o ch konsten. Hennes mor var den populära målaren och barnboksförfattaren Hanna Frosterus-Segerstråle. Brodern Lennart Segerstråle blev en av Finlands mest kända målare. Hemmet i Borgå var en kulturhärd där själva skapandet föll sig helt naturligt, även om vardagsbekyrnren var nog så påträngande.

I "Porträtt av Hanna" (1978) ger Solveig von Schoultz en genomlyst bild av barndomsmiljön och moderns försök att kombinera hustrurollen med konstnärskap. 

I viss mening blev boken samtidigt ett porträtt av Solveig von Schoultz själv. Det var ur hennes egen hemmiljö som detegentliga författarskapet uppstod.

Hon började som barnboksförfattare. Debutboken "Petra och silverapan" kom redan 1932 och för barn skulle hon också senare berätta i vida lästa böcker som "Nalleresan" och "Millaskolan". Hennes egen uppväxt gav material till prosaberättelser som "Ansa och samvetet" och "Därstår du". 

Men lyriken blev tidigt hennes egentliga språk. Redan i "Min timme" ( 1940) hör man den röst som skulle bli bekant för så många poesiälskare. Med avstamp i vardagsmiljön lät hon existentiella landskap avtecknas, en metod som skulle förfinas och fördjupas i samling efter samling I nästan 60 år.

Titlar som "Nätet", "Terrassen", "De fyra flöjtspelarna", "Vattenhjulet", "Ett sätt att räkna tiden" för vidare till de senasamlingarnas mjuka avlyssnande av tingens och naturens budskap. 

Havet är sällan långt borta. Det tonar I hennes dikter och i maken Erik Bergmans musik. De levde i en konstnärlig symbios som avsatte märkliga resultat inom körlyriken.

Hennes till en början senmodernistiska språk förenklades småningom. Det var som om hon blev allergisk mot de alltför vackra orden. Ofta möter man enhälsosam vresighet i dikterna, en upprorsvilja som får sitt slutgiltiga monument i "Molnskuggans" stolta förklaring: allt mjäkigt vemod ska ersättas med ordet "Nej"!

Solveig von Schoultz var den borna lyrikern, i sin art en diktare i världsklass. Och det lyriska har också en framträdande plats i hennes rika radiodramatik och I prosan, en novellistik som inte alltid getts det erkännande den förtjänar. 

Samlingar som "Somliga mornar" och "Kolteckning ofullbordad" är i sitt slag suveräna konstverk där varje ord har sin givna plats, där miljö- ochpersonteckning befinner sig i perfekt balans. 

Ofta tecknar hon kvinnoporträtt med en sällsynt känsla för nyanser: det är åldrande gestalter som inte ger upp utan bevarar sin värdighet mitt i skröplighet och utsatthet. 

Barnet och den gamla människan bemöttes med samma värdighet. I den meningen gick Solveig von Schoultz över alla åldersfixerade gränser. För flera läsande generationer har hon varit ett begrepp, en ständig inspirationskälla, en människa med en ovanlig integritet, en diktare som alltid var sällsamt närvarande.

Och hon finns kvar. Hennes diktning lär leva av sin egen kraft när de flesta ord vissnat och virvlat bort i tidens vind.

GUSTAF WIDEN