Estlandssvenskarnas Nelson Mandela är borta! Ervin-Johan Sedman var en hövdingasymbol för svenskfolket i Estland. Även om hans insatser främst riktades till Nuckö, Hapsal och Ormsö, och trots att estlandssvenskheten är geografiskt lika splittrad som finlandssvenskheten, blev Sedmans gestalt en viktig symbol för alla.
Han var en av grundarna av Samfundet för Estlandsvensk Kultur, han jobbade intensivt för Nuckö skola och gymnasium och han initierade Paskleps folkhögskola.Hans dröm var att en riktig "hemfolkhögskola" en dag skulle kunna invigas i den gamla ryska gränsstationen i Pasklep, alltså på den plats varifrån förföljelsen av estlandssvenskarna leddes. Han tänkte att Pasklep skulle föra arvet vidare från Birkas gamla folkskola. Den verkade på Nuckö mellan åren 1920 och 1943.
Sedman deporterades till Sibirien för sin svenskhet. I närmare ett decennium fick han lida gulagarkipelagens vidriga kval samtidigt som han visste att ryssarna slog svenskbygderna i spillror och skingrade familjerna. Men han klarade pärsen, precis som Mandela, återkom till Hapsal och lyckades igen samla sin familj. Mycket i de gamla svenskbygderna var förstört, men det värsta var att folket inte längre fanns kvar.
Sin livsgärning utförde han som arkitekt. Han var specialiserad på restaurering av gamla byggnader. Han ledde t.ex. Restaureringen av domkyrkan i Hapsal och många av de i dag så vackra trähusen I gamla stan.
Hans identitetsbygge förde honom dock mer och mer över till lärarbanan. Sålunda kom han att under de sju sista åren verka som svensklärare i Nuckö skola och i Pasklep folkhögskola. Samtidigt fungerade han till sin död som tf rektor för Pasklep.
Vi som verkar i SFV skall sent glömma den glöd och frenesi Sedman uppvisade på det allra första estlandssvenska seminariet i Finland. Det hölls i SFV:s auditorium i september 1989 i en tid då Estland var den mest spännande platsen på världskartan. För Sedman var anförandet på SFV det första han någonsin hållit utomlands, det första han hållit utan fientliga politrukers närvaro, och det första där han nfritt kunde presentera sina drömmar om framtiden. De som då var närvarande skall sent glömma honom.
Han var inte stridbar eller kantig, utan mjuk och diplomatisk i sin framtoning. Han visade nästan aldrig bitterhet eller vrede. Men han hade en inre glöd och karisma som bar honom långt. Han dog I förtid, i oktober 1996, sannolikt till följd av felaktig behandling på lasarettet i Hapsal. Sedman var en viktig samlande kraft. Kanske hans livsgärning till det yttre blevofullbordad, men han hann med att mura alla de viktiga grundstenar som för svenskheten i Estland vidare.
CHRISTOFFER GRÖNHOLM