Sigfrids, Elly

✻ 10.5.1919

† 14.7.2014

I det journalistiska livet händer det inte alltför ofta att man får ynnesten att göra en eller flera intervjuer med en människa, som efter intervjuerna och programmen på något sätt blir en måttstock på mänsklighet, moral och politik. Men just så gick det i förhållande till Elly Sigfrids.

Jag gjorde tillsammans med Susanna Ginman ett antal intervjuer med henne för ett större tv-projekt. Det handlade om demokratins långa väg. Senare gjorde Susanna ett personporträtt på Elly, som också tog upp hennes roll som kvinna i politiken. Elly hade varit med – till en början lite indirekt – på båda områdena. Hennes aktivitet började medan hennes far Levi Jern var riksdagsman och för sina ställningstaganden hotad av den blåsvarta högern. Det gällde alltså att vara på sin vakt och redo att beskydda en utsatt far. Nästan obemärkt för sig själv stiger alltså den unga Elly in i en roll, som skulle vara hennes under hela hennes långa och aktiva liv.

Det är inte möjligt – eller nödvändigt – att försöka räkna upp alla betydelsefulla stationer under hennes liv, men det är säkert viktigt att slå fast det mest centrala: Elly var en djupt och aktivt troende människa, som i sitt liv vägleddes av de idoga försöken att omsätta de abstrakta värderingarna i vardaglig verksamhet.

I mycket unga år tog hon hand om en liten flicka, som sedan avled i samband med en operation. Ännu ett halvt årtionde senare kan man i den berättande rösten höra saknaden, kärleken och en jämlikhetssträvan, som aldrig mäter mänskligt värde i något annat än just i mänsklighet.

I programmet kring våra demokratiska institutioner fanns det en scen, som på många olika sätt kom att symbolisera Elly Sigfrids grundläggande inställning till sina medmänniskor. Kulturen i demokratins högborg hade präglats av män. Till de dagliga rutinerna hörde att kasta ned genomlästa – och uppenbarligen – till en del onödiga papper på golvet. Elly Sigfrids råkade se hur Riksdagens städerskor efter sammanträdena var tvungna att krypa på golvet för att plocka upp pappren. Det hade inte stört generationer av riksdagsledamöter, men det störde Elly. Rutinen uppfattades av henne som ett förakt för städerskornas dagliga arbete. Och hon skred till verket. Det tog en hel del tid innan hon lyckades övertyga Riksdagens kanslikommission om att det behövdes papperskorgar, men hon fick sin vilja igenom. Idag finns papperskorgarna som vardagens anspråkslösa monument över en eftertänksam kvinna.

Men också under åren långt efter det offentliga livet som politiker höll Elly på sitt naturliga och anspråkslösa sätt fast högaktningen inför livets gåva. Vi var med henne när hon – på cykel eller sparkstötting – begav sig till långvårdsavdelningen i Smedsby. Där läste hon högt och berättade hon om livets händelser för avdelningens dementa patienter. Hon var djupt övertygad om att den medmänskliga kärlekens budskap skulle gå hem genom sjukdomarnas tilltagande brus. Det medmänskliga djupet övervinner allt. Med den livsinställningen levde Elly. Med den lämnade hon oss – övertygad om att ingenting någonsin tar riktigt slut.

Nils Torvalds