Sikström, Odin

f. 3.8.1921

d. 9.6.1996

Den minneskonsert över Viktor Sund som hölls i 1996-års Runebergsvecka i Jakobstad blev Odin Sikströms sista kulturinsats för hemstaden. Nu är han borta och liksom när Viktor Sund gick bort på sextiotalet är det en bit av Jakobstad som försvinner. Odin Sikström var född 3.8.1921 och avled 9.6.1996.

Odin Sikström var inte okontroversiell. Han kunde vara bitsk och kritisk, ibland kanske i överkant. Det var han själv också medveten om. När jag intervjuade honom inför Viktor Sund-konserten i februari tog han själv upp det och ville gärna få sagt att han nog ångrar både det ena och det andra som blivit sagt i de många insändare han skrev i skilda ämnen genom åren. Vi talade om den förestående konserten, om Viktor Sunds diktning och den musik han satt till Sunds texter. Att han kände djup frändskap med Sund, som också han med åren blev en lite udda personlighet i Jakobstads gatubild, framkom klart. Han ville genom sina tonsättningar bidra till att Sunds diktning skulle hållas levande.

Men han ville också berätta att han nu själv såg slutet nalkas, att jakobstadsborna gärna kunde få veta att han led av cancer och kanske inte hade så långt kvar. Han var förberedd även om man tydligt såg att han kände saknad efter den intellektuella spänst och den uttrycksfulla humor och ironi, som ofta präglade hans framtoning. Han kände sig mycket ensam. Och mycket sorgsen. Han hade överlämnat sin plåtslageriverksamhet, med traditioner från fadern, till Pedersöre hembygdsmuseum. Han hade donerat sina Segerstråleteckningar till stadsbiblioteket och alldeles nyligen hade han överlämnat hela sin musikaliska produktion till Jakobstads museum. Allt detta såg han som en sammanfattning och avslutning.

Till Viktor Sund-konserten i Betania orkade han inte komma och vi som var där saknade honom trots att han naturligtvis ändå fanns där genom musiken.

Odin Sikström var mångkunnig, hade många ideer och hann med mycket. Alltid blev han inte förstådd, ett öde som väl inte är ovanligt för viljestarka särlingar på små orter. Och det var väl också så att även de som ville förstå honom, och erkände hans kunnande, ibland kunde stötas bort av hans polemiska natur.

Ett mått på halten i hans skapande är ändå den erkänsla han så småningom fick, också utanför hemstaden. Han beviljades statens konstnärspension och hans musik kunde oväntat få erkänsla också av ansedda kritiker. Så skedde, minns jag, när en del av hans senare skivinspelningar uppmärksammades i programmet Filikromen i Sveriges radio. Och när jag för något år sedan bad Dan Andersson-tolkaren Thorstein Bergman i Stockholm recensera Odins häfte med tonsättningar av Dan Andersson svarade han genast ja och tillade att han gör det mycket gärna. Han kände väl till Odin Sikström och hans musik och recensionen blev också mycket positiv.

När jag intervjuade Odin i februari 1996 berättade han också att han bett unge kompositören Markus Fagerudd arbeta fram ett requiem på basen av Dan Andersson- tonsättningarna.

Och han ville också säga att Dan Andersson var den diktare han kände störst frändskap med, det gällde såväl hans poesi som hans samhällssyn och livsöde. Innan vi skiljdes den gången citerade han några rader ur Dan Anderssons vackra "Epilog", en strof som också passar att citeras när vi nu minns Odin Sikström:

Jag har sagt något litet och

fattigt av det

som brunnit hos mig och så

snart brinner ner,

men den kärlek, där fanns, ej

förgängelse vet -

god natt - god sömn åt er.

Jan Kronholm