Sirén, Gottfrid

f. 5.3.1917

d. 4.2.2012

I en artikel i Östra Nyland 5.3.1987, i anslutning till sin 70-årsdag, raljerar Gottfrid Siren, om sin ålder. Han hade nyligen i huvudstaden mött en av sina forna elever, som av en bekant tillfrågats om Gotti Siren hade dött. Inte vad jag vet, hade eleven svarat; jag har inte sett hans dödsannons i Borgåbladet. Och Gotti tillfogar: int e ja riktit döer än!

Nu är han det, vår Gotti. Han unnades ännu ett kvartssekel till, och somnade slutligen in den 4 februari på Näse sjukhus i Borgå, en knapp månad innan han skulle fylla 95 år. Ett långt, färgrikt och mång­sidigt liv är till ända.

Gottfrid Siren föddes 5.3.1917 i Lovisa, under Nikolaj lI:s tid, på Norrtullsvägen i Lovisa, där hans pappa fungerade som lekmannapredikant inom den evangeliska rörelsen. Han brukade med en glimt i ögat berätta att han var neutral under inbördeskriget, för han hade ju vinkat lika glatt åt först de röda och sedan Brandensteins tyska trupper då de marscherade förbi hans hem, på väg norrut.

Som liten ansågs Gotti sjuklig och svag, men det hindrade honom inte att som ung göra karriär som löpare. Legendariskt blev hans inhopp i gatustafetten i Lovisa i maj 1934, då han som 17-åring från åskådarplats helt otränad hoppade in i laget, och från slutet arbetade sig upp och vann hela loppet. Som 1oo- och 400-meterslöpare skördade Gotti sedan många lagrar, även om han var notoriskt lat vad träning beträffar.

Den segheten och staminan har i mycket präglat hans liv. Han var verksam ända till slutet, och upprätthöll per korrespondens kontakten med talrika vänner. Om hans nyfikenhet och intresse för teknik vittnar att han ännu långt över 80 år gammal skaffade en dator och lärde sig hantera epost. En del av breven utgav han 1982 i boken Brev till Svea och Grels.

Det var också hans tekniska intresse som för knappt två år sedan förde oss samman. Gotti var redan som ung intresserad av fotografi, och filmade under många år på 50- och 60-talen, bl.a. för BBC. Han var också pionjär när det gällde att filma operationer inom medicinen. En stor del av Gottis gamla filmer har nyligen upphittats och kommer att återbördas till Lovisa i form av ett speciellt arkiv i anslutning till Lovisa stads museum.

Men det är nog som folkhögskolman och folkbildare man bäst känner Gottfrid Siren. I folkhögskolan blir man inte något utan någon, brukade han säga. En maxim som inrymmer essensen av det han ansåg att folkhögskolan bör vara. Hans kanske viktigaste bedrift var tiden som rektor på Vörå folkhögskola 1964-69, då han byggde upp idrottslinjen Norrvalla. Därefter var han rektor för Östra Nylands folkhögskola och Pernå fiskarskola till sin pensionering 1981.

Han var aktiv också på hela det övriga folkhögskolfältet, såväl inom landet som i Norden och Europa, och hade goda kontakter med alla de centrala aktörerna på området. Speciellt stark var hans nordism, och t.ex. Färöarna och Grönland har av honom initierat beskrivits i både artiklar och på film.

Till hans folkbildarnatur hörde också hans aktiva insatser som ordbrukare, både i tal och skrift. Han hade en skarp och humoristisk penna, och hans vältalighet var allmänt omvittnad. De sista insändarna till Borgåbladet skrev han på sin sjukbädd, bara några veckor före sin död.

Han arbetade periodvis också som journalist på heltid, t.ex. åren 1959-64, då han verkade som redaktör på Vasabladet, bl.a. som ledarskribent. Han skrev också ett stort antal ledare i ÖN under 1970- och 80-talet, och otaliga är de frilansreportage han som pensio­när skrev för både Bbl och ÖN. Bland hans längre skrifter kan nämnas några historiker och en längre betraktelse över ÖN:s historia, då tidningen fyllde 100 år 1981. Före tiden som journalist verkade han åren 1956-59 som VD för Nylands tryckeri Ab i Helsingfors. Gotti efterlämnade ett väldigt arkiv. Merparten finns deponerad på Kycklings hembygdsmuseum i Lappträsk och en mindre del i Vasa hos föreningen Logos, de två föreningar som stod hans hjärta närmast. Minnet av Gotti lever vidare.

Thomas Rosenberg

--

Foto: Ola Österbacka