Snåre, Sigurd

f. 19.3.1897 
d. 6.8.1996 

Professor Sigurd Snåre har gått ur tiden. Han fyllde 99 år den 19 mars 1996 och var under nästan sju decennier en förgrundsfigur inom finlandssvenskt musikliv. Få har som han haft möjlighet att påverka utformningen av sång- och musikaktiviteterna inom hela det finlandssvenska kulturområdet. 
Sigurd Snåre var född i Kronoby men kom att utföra sitt livsverk i Västnyland. Efter studier vid Helsingfors musikinstitut under ledning av bl.a. Erkki Melartin, Aline Ahlfors och Ingeborg Hymander kom han som reselärare för körer och orkestrar till Västnyland. 1930 utsågs han till musiklärare vid det dåvarande lärarinneseminariet i Ekenäs och där stannade han kvar till sin pensionering 1967. 

Det var under de åren han genom sina elever satte sin prägel på det finlandssvenska musiklivet. Han sade själv i ett sammanhang att hans målsättning i undervisningen av de blivande lärarna var att skolsången skulle nå upp till samma nivå som i Mellaneuropa. Ett mål som han ansåg att enbart kunde nås om lärarna behärskade de musikaliska disciplinerna. Under sin lärartid i seminariet introducerade han violinspel i undervisningen. I stället förkortade han kraven på att de studerande måste tentera 40 koraler, till 25. Dessutom utvidgade han kursen i pianospel och införde växlande former av ensemblespel. Sången, speciellt körsången, stod Sigurd Snåres hjärta nära. Hans produktion omfattar kompositioner och arrangemang för damkör, blandad kör och manskör. Vokalmusiken är omfattande och här återfinns ett 20-tal kantater, cirka 50-talet solosånger, långt över 100 sånger för körer och närmare 300 arrangemang för körer. 

Sigurd Snåre kom 1967 som musiklärare till Lärkkulla-stiftelsens folkakademi i Karis. Där verkade han till år 1977. Under tiden där, eller närmare bestämt det första året 1967, komponerade han pianostycket Klockorna på Lärkkulla. En komposition i vilket klockorna på Lärkkulla inramar ett starkt mittavsnitt. 

Ännu upp i hög ålder uppehöll Sigurd Snåre kontakten med det finlandssvenska musiklivet. Musikutbildningen i Västnyland var en verksamhet han kände varmt för. Sålunda donerade han för ett par år sedan sitt piano till Musikinstitutet Raseborgs Karis-avdelning. Instrumentet behandlas med pietet och betraktas som en klenod. Många är de unga som tränger in i musikens väsen via Sigurd Snåres piano, som följde honom ända från studietiden i början av 1920-talet. Många är också de tonsättningar han tillsänt musikfolket i Västnyland under åren. 

Under Sångens dag i Karis, som årligen firas som en hyllning till Sigurd Snåre, framfördes år 1988 tanken att inrätta en institution av något slag som skulle bära Sigurd Snåres namn. Och detta förverkligades sedan som en Understödsförening för Sigurd Snåreinstitutet. Bakom detta ställde sig flere sång- och musikförbund i Svenskfinland. Verksamheten har de senaste åren varit koncentrerad till musikskolorna och för några år sedan bildades Raseborgs sinfonietta - en orkester i vilken medverkar lärare och elever från de tre musikskoleenheterna inom Musikinstitutet Raseborg. 

År 1991 tonsatte han en dikt av Ingegärd Lillich - Musiken. Orden är som en karaktäristik av Sigurd Snåre. - Musiken bär oss, - icke orden, de tolkar endast här och nu. Musiken bär oss över tiden bortom gränserna för dagen. Musiken bär oss, gav oss närhet ren då som barn vi lekte. Ingenting är sent och tidigt på vår vandring i gemenskap. Allt är då och nu och sedan. Ordlös kan förtröstan vara blott musiken bär oss. 

Gurli Nurmi