Eddie Stenberg var född den 29.11.1919 och avled den 7.11.2000.
För alla dem som på 1950-talet intresserade sig för scenkonst, film och radioteater har namnet Eddie Stenberg ännu en viss stjärnglans. Nu har han vid 80 års ålder gått bort. Många har frågat sig varför hans teaterkunskap, hans lidelse för regissörens arbete inte längre under 60-talet togs till vara? I ett samtal nyligensade han mig att det kom så många nya chefer då, som han inte uppskattade och inte kunde dra jämnt med. Han påstod att han med sin diplomekonomexamen1943, sitt arbete s om revisor och sitt intresse för jordbruk på hustru Lisas egendom i östra Nyland hade andra försörjningsmöjligheter och inte längre - mot sin vilja - behövde syssla med teater, delta i olika inre intriger.
Under Nicken Rönngrens tid som chef för Svenska teatern hörde Eddie till de flitigast anlitade, både som skådespelare och främst som regissör. Det var i Gerda Wredes elevskola han lärt sig yrket, det var hon som drev honom framåt. Karin Mandelstam som chef för radio teatern lät honom göra regiarbeten under 50-talet.Filmmogulen Toivo Särkkä nappade in honom i filmjobbet och han regisserade ett otal finska filmer.
Eddies genombrottsroll kom 1946 I Tennessee Williams' "Glasmenageriet", som han gjorde med Gunvor Sandkvist som moatje. En annan roll man gärna minns är den alltid svårgestaltade resenären, dödens roll i Anouilhs "Eurydike". Med Vivica Bandler kom han väl överens då hon regisserade Sartres "Den respektfulla skökan" 1948 och han spelade mot May Pihlgren, likaså i Williams "Flyende sommar" 1951, då motspelerskan var Gunvor Sandkvist.
Som regissör arbetade Eddie Stenberg både på våra svenska och finska scener, men också i Göteborg (1956) och på Tröndelag teater (1958). Under ett år vid Old Vic i London (1953) fördjupade han sina kunskaper. Han sysslade gärna med stora produktioner, med operetter och musicaler. Hans för Chorell inspirerande vänskap gjorde att han i radio regisserade de flesta av dennes 55 i detta medium uppsatta pjäser. Eddies insats gjorde också att flera inspelningar gick ut i andra nordiska radio teatrar. En del pjäser satte Eddie också upp för Sveriges radio, bl.a. Chorells "Andrea Söfverne", där Inga Tidblad (liksom i två andra fall) underkastade sig Eddies regi. En författare som kunde tacka Eddie för sitt genombrott var borgåvännen VV Järner. Dennes "Spränga is" blev startpjäs på Kammarteatern, som Eddie inspirerade fram, precis som han hjälpt Mauno Manninen vid starten av dennes Intimiteatteri. Kammarteatern lever ännu, 50 år efter Järners debut.
Eddie har av många betecknats som en nästan alltför eldfängd regissör. Han skrädde inte orden för att få fram den "typ" han eftersträvade - och det var långt före Jouko Turkkas tid. Speciellt i stora produktioner var han i sitt esse, där kunde man laborera med många tekniska hjälpmedel. Han var också den första i vår radiohistoria som, för att få arbeta med äkta miljö, fick tillstånd att spela in en radiopjäs, dansken Hans Ditlevs "Kaptenen" (1952) ute på vida havet, ombord på en båt. Den föreställningen gick ut samnordiskt. Skådespelaren Eddie fick med åren svårigheter att lära sig sina repliker, han ville så gärna tillspetsa allt. Själv sade han långt senare att han i allt han gjorde byggde på sin hyperkänsliga hörsel. Röststyrka, avstånd till ramp eller mikrofon betydde mindre om bara replikerna tangerade det lyssnande örat i känslig vinkel.
Eddie lämnade teater, film och radio redan på 1960 talet. Han hörde inte ens till publiken, till lyssnarna. Han satt framför televisionen och gladde sig åt gamla finska filmer. I dem återfann han sin egen tid, då den var som bäst.
LARS HAMBERG