Stenius, Axel

f. 19.6.1857
d. 8.9.1928

»Endast du, o musik, har makt att lyfta på tonernas vingar allt, som aldrig i ord blev sagt, allt, som djupast i själens schakt jäser, skälver och klingar!»

Jacob Tegengren

Denna strof återfinnes ovan den dödsruna, Axel Stenius för ett år tillbaka tecknade över tonsättaren Axel von Kotben. Om någon kände dessa ords djupaste innebörd, så var det helt säkert Axel Stenius. Ty djupt i hans själ klingade musiken. En stark återklang av detta hans själs ton, språk erfor envar, som kom i närmare beröring med honom. Hjärtan fyllas av sorg och vemod vid tanken på att hans plats i livet för alltid står tom.

Med Axel Stenius har vårt musikliv förlorat en central personlighet, som, varhelst han verkade, sådde frön, ansade plantor och väckte kärlek till tonkonsten. På många områden märkas frukterna av hans levande musikintresse, men kanske främst på körsångens. Under de många sång- och musikfester, för vilka han stått som musikalisk ledare, har han förskaffat sig talrika vänner och beundrare. Det är särskilt sångarskarorna i det svenska Finland, som sett upp till Axel Stenius som till den vördade representanten för hög och allvarlig musikalisk konst.

Axel Rudolf Gabriel Stenius var född i Tohmajärvi (Karelen) den 29 juni 1857. Redan under skoltiden i Kuopio vaknade hos honom lusten för musik. Här lärde han sig även spela violin för den blinda danska violinisten Tönnesen. Efter avslutad skola inträdde Axel Stenius i kadettkåren i Fredrikshamn. Vid sidan av det obligatoriska studiearbetet vid denna läroanstalt fortsatte han sin musikaliska utbildning under musikläraren A. E. Westerlinds ledning. Detta arbete inom musikens värld synes ha blivit för såväl läraren som eleven av djup och varaktig betydelse. Det var isynnerhet vid de stora körverkens framförande i Wasa, som Axel Stenius i sin forne lärare hade ett gott stöd.

Efter det Axel Stenius 1880 utdimitterats från kadettkåren, inträdde han i början av år 1881 vid den nyupprättade Skarpskyttebataljonen i Wasa. Det var här, i den österbottniska huvudstaden, Axel Stenius' verksamhet på musikens område skulle bli av epokgörande betydelse och samtidigt höja hans anseende som musikalisk ledare och odlare till en rangplats.

Att musiklivet i Wasa före Axel Stenius låg så att säga i sin linda framgår av en skriftlig relation av Sigrid Ilmoni (Musiklivet i Wasa 1876–87). På orten arbetade visserligen en musikalisk sammanslutning, vilken dock mera för eget nöje odlade den sköna konsten. Det var först efter det Axel Stenius övertog ledningen, som verksamheten riktades utåt. Ur den tidigare arbetande musikaliska sammanslutningen uppstod sålunda »Musikaliska Föreningen», inom vilken Axel Stenius blev den ledande själen. Den första konserten – visserligen under rätt anspråkslösa former – ägde rum 1883. För att kunna uppföra större körverk behövdes en orkester. Ett stadskapell stod visserligen till buds, men sammansättningen måtte icke ha varit synnerligen anmärkningsvärd att döma av den musik som utfördes. Även till detta område sträckte sig Axel Stenius' organiserande verksamhet. År 1889 – samma år Axel Stenius' förra lärare i musik anställdes som kapellmästare för Musikaliska Föreningens orkester – begynner i Wasa musikliv en glansperiod, som sträcker sig till 1898, då Axel Stenius lämnar staden. Under denna period utfördes följande större vokala verk: Mässa av Götze, Bruch – Schön Ellen, Pacius – Porthan-kantaten, Faltin – Promotionskantat och Barnens bön för fosterlandet, Wegelius – Den 6:te maj, Mendelssohn – Athalia och Elias (I delen), Schumann – Paradies und Peri, Haydn – Schöpfung, Händel – Messias, Berlioz – Flykten till Egypten. Man behöver endast kasta en flyktig blick på dessa verk för att förstå, vilket arbete Axel Stenius nedlade inom denna förening. Det förvånar därför icke att huvudstadspubliken blev slagen med häpnad, då Wasakören och orkestern 1892 kom på sin första konsertresa till Helsingfors. Och glädjen över den stora segern i huvudstaden väckte lust att redan följande år förnya besöket i Helsingfors. Denna gång utsträcktes sångfärden även till Åbo.

Blev de båda konsertresorna till södra Finland av stor betydelse för såväl Axel Stenius' framtida ställning till de större musikaliska formerna på körsångens område som ock för musiklivets vidare utveckling i Wasa – en direkt verkan därav var ett regelbundet statsanslag – , så slog Axel Stenius med Musikaliska Föreningen sitt stora slag under den allmänna sång- och musikfesten i Wasa 1894. Det torde väl knappast varken förr eller senare ha utförts så mycket musik vid någon sångfest i vårt land. Den tyngsta bördan bars av Musikaliska Föreningen – och Axel Stenius – som på sin lott hade fyra oratoriekonserter: Athalia, Reqviem, Skapelsen och Paradies und Peri, därjämte tvenne kantater (Faltins och Wegelius') samt ytterligare hela det allmänna programmet, allt under fyra dagar. Man kan förstå att de medverkande musikerna från södra Finland, bland dem Martin Wegelius, fann denna prestation vara »mer än ovanlig». Även på manskörens område arbetade Axel Stenius i Wasa. Redan de första åren av sin vistelse där övertog han ledningen av en mindre manskör. Denna kör »Wasa,Kvartetten» kallad – företog även konsertresor till städerna i södra Finland samt till Sverige och Norge. På dessa sångarfärder skördade ledaren och solisten i samma person vackra erkännanden.

Den 26 januari 1898 ingår i tidningen »Wasa Nyheter» en ledande artikel, som behandlar Axel Stenius' sjuttonåriga verksamhet i den österbottniska huvudstaden. Artikelförfattaren prisar icke enbart hans gärning som skapare av det blomstrande musiklivet på orten utan även hans verksamhet som statens tjänsteman, på vilken plats han varit högt värderad av såväl kamrater och underordnade som icke minst av befolkningen. Samma dag reste Axel Stenius till södra Finland, närmare bestämt Lojo reservkompani, för att där tillträda chefskapet, vilket han innehade ända tills den finländska militären 1902 upplöstes. Före avresan sammanträdde Musikaliska Föreningen för sista gången i Wasa. Föreningen var nämligen fast besluten att upplösa sig och ville nu som ett minne till skaparen och ledaren under de gångna femton åren överlämna sitt vackra sidenstandar samt en lagerlyra och en minnestavla, upptagande fotografier av alla deltagarna i den första helsingforsresan. Tidigare hade »Musikvänner» som en symbolisk tacksamhetsgärd för samma färd förärat Axel Stenius en lyra i guld.

Var man än läser något, som står i samband med Axel Stenius verksamhet i Wasa, ser man tydligt, att han på denna ort var en högt uppskattad personlighet. Att man efter hans bortflyttning saknade honom, erfar man vid samtal med personer, som var med om »Musikaliska Föreningens» glansperiod. Huru intresserad den forne ledaren var för alla musikkulturella yttringar i denna stad framgår av följande i hans »Anteckningar från Wasatiden» nedskrivna rader: »Standaret (M.F:s) hade svajat första gången för kören under musikfesten 1894 .... Man må förstå att detta standar bör få en plats även vid sångfesten 18 år senare (1912) – även om M.F:s kör som sådan är upplöst. – Att jag varit villig och haft rätt att överlämna standaret åt en nyuppstånden oratoriumkör på samma ort är väl förståeligt.» Ehuru dessa ord å ena sidan möjligen kunna tolkas som en besvikelse över att han saknade en oratoriekör »18 år senare», bevisar de å andra sidan med vilket sällsport intresse han följde med den Musikaliska utvecklingen i sin förra hemstad. Tio år senare kunde han överlämna det traditionsrika standaret till »Wasa Sången», vid vars framtid han fäste de största förhoppningar.

Efter att i fyra år (1898–1902) varit kompanichef vid Lojoreserven och samtidigt även handhaft lärartjänsten i tyska och ryska vid samskolan i Hangö, flyttade överstelöjtnant Axel Stenius till huvudstaden och tillträdde en befattning vid finska statsjärnvägarna. Även i Helsingfors togs hans gedigna musikaliska förmåga i anspråk. Redan följande år (1903) kallades han till dirigent för Sällskapet M.M. I sju år ledde han denna kör och skördade lagrar såväl i hemlandet som på de tvenne sångarfärderna till Danmark. I M.M:s festskrift av 1928 skrives bl.a.: »Lugn och med stadig hand sammanhöll han sin sångarkohort, och med sin entusiasm och fasta övertygelse, att intet mål var så högt, att det icke skulle kunna nås, inga svårigheter så stora, att de icke kunde övervinnas, eldade och sporrade han den att göra sitt bästa».

Även på tidningsmannabanan har Axel Stenius verkat ett tiotal år. Han övertog 1908 efter Karl Flodin det krävande musikkritikerkallet i Nya Pressen, där hans uttalanden präglades av samvetsgrannhet och den för honom egna strävan till vidgade fält för den musikaliska odlingen. Senare har man i de dagliga tidningarna läst väckande artiklar av hans hand, behandlande aktuella musikaliska frågor.

Det var särskilt oratoriet, som i Axel Stenius hade den livfulla förespråkaren. Det under Wasatiden väckta intresset närdes till det sista av den sanna trons glöd, som bar hoppet, att alla sångare förr eller senare skulle nå det högsta målet: Oratorium. Det var också i denna anda han tog initiativet till bildandet av Svenska oratorieföreningen i Helsingfors. Hur han lyckades realisera denna plan, är känt för en var.

I Svenska Folkskolans Vänners musikkommitté har Axel Stenius varit en initiativrik och verksam medlem, ordförande och hedersordförande. Hans stora kännedom inom musiklitteraturen har i denna kommitté varit av högsta betydelse. Även där gjorde han sig till tolk för de större musikaliska formerna med tanke på det höga målet i framtiden. Då det 1918 gällde att organisera den finländska militärmusiken, togs även Stenius' stora erfarenhet i anspråk. I den kommitté, som anförtroddes organisationsarbetet, satt han som ordförande. I denna egenskap verkade han såväl i tal som skrift för musikkårernas både andliga och lekamliga välfärd.

De flesta somrar bodde Axel Stenius på sin fädernegård i Tohmajärvi. Karelen var för honom sagornas, bragdernas och fridens land. Dit stod hans längtan. En gång ville han dock se Åland; det blev hans sista sommar. Den 8 september 1928 steg han över tröskeln till det okända.

Alfred Anderssen