F. 9.7.1909
D. 21.6.2000
Göran Stenius, författare, och professor, avled den 21 juni 2000 efter en långvarig sjukdom. Han var född 9.7.1909 i Viborg och blev student vid Wiborgs svenska lyceum.
År 1935 blev han magister, men hade redan året innan gett ut sin första roman. År 1938 gifte han sig efter att tillsammans med sin fästmö ha gått i undervisning och blivit upptagen i den katolska kyrkan.
År 1942 blev han, troligen den enda katolska fil.magistern i Finland, utsedd till legationssekreterare vid Finlands nygrundade Vatikanambassad. Vid den verkade han ända till hösten 1951, tidvis som charge d'affaires.
Som ett bestående minne av hans verksamhet i Rom fick Finland Villa Lante för sitt Rom-institut. Det var nämligen han som knöt förbindelserna med ägaren och ledde förhandlingarna.
Vid återkomsten från Rom knöts han till UM:s pressbyrå, där han skrev, redigerade och skaffade goda översättare till en lång följd av böcker om Finland.
Vid sidan av sitt arbete och omgiven av en sjuhövdad barnskara i hemmet, lyckades han, tack vare sin stora arbetsintensitet och enorma koncentrationsförmåga, ge ut den ena boken efter den andra. Flertalet var romaner, men han skrev även essäer, en faktabok om Vatikanen och en diktsamling.
Största framgången hade romanen Klockorna i Rom, som översattes till sju språk.
1969 fick Göran Stenius igen en post utanför landets gränser. Med titeln ambassadråd blev han andre man vid Finlands Londonambassad. Därstannade han till våren 1973.
Sedan följde pensionärstillvaron, först ett par år i Finland, därefter flera år delade mellan Finland och Italien; sommarhalvåret i Finland och vinterhalvåret i Italien. När dessa flyttningar blev för ansträngande blev han bofast i Helsingfors.
Den 20 januari 1995 fick Göran Stenius ett officiellt erkännande för sin kulturella insats genom att presidenten beiljade honom professorstiteln.
För den som blott ytligt kände Göran Stenius framstod han som en vänlig men reserverad herre, men vid närmare bekantskap upptäckte man värmen, humorn och en lågmäld slagfärdighet. I debatter kunde hans temperament blixtra skarpt. Ett djupt och vidsträckt kunskapsfält gav auktoritet och kraft åt hans uttalanden och en närmast franciskansk kärlek till skapelsen färgade hans naturskildringar.
Hans vänner minns honom med värme och tacksamhet.
MÄRTA AMINOFF