F. 6.12.1936
D. 13.12.1993
Måndagen den 13 december 1993 avled fil.kand. Ove Stenroth oväntat i en sjukdomsattack i sitt hem I Köpenhamn. Hans hastiga bortgång vid 57 års ålder kom mitt i en livsgärning som nordisk tjänsteman - han skulle den morgonen som många gånger förr ha varit föredragande vid Nordiska kulturfondens styrelsemöte.
Ove Stenroth föddes den 6 december 1936 i Dalsbruk, där hans föräldrar I många år drev en känd handelsbod. Han gick i läroverk i Ekenäs ochavlade studentexamenvid Ekenäs samlyceum 1955. Efter militärtjänst vid Nylands Brigad inledde han studier vid Helsingfors universitet med historia som huvudämne. Fil.kand. examen avlade han 1965, och hans förtjänstfulla pro gradu- arbete om länsmannen och länsmannainstitutionen i Kimito på 1700-talet publicerades i två artiklar i tidskriften Genos. Under studietiden tillhörde han den lilla grupp studenter, som hösten 1962 grundade den svenska studentföreningen Historicus, som fortfarande är livaktig. Ordförande för föreningen var han åren 1967-69.
Mot slutet av studietiden var han ett läsår lärare vid Finns folkhögskola. De intryck av de Grundtvigska ideerna - både i fråga om folkhögskolan och Norden - som han där fick genom förmedling av främst rektor Sten Holmberg blev bestående.
Hans egentliga yrkesverksamhet inleddes vid riksarkivet, där han var tjänsteman 1965-68. Vid riksarkivet kom han i kontakt med den gedigna tjänstemannatradition som där mötte både I ämbetsverkets egen kultur och i det arv som arkivet satts att förvalta. Denna tradition passade Ove Stenroth som hand I handske, han levde in i den och kom I själva verket att förkroppsliga det bästa i den svensk-finska tjänstemannatraditionen: oväld, ordningssinne, punktlighet, omdöme.
Hans förmåga kom dock inom kort att tas i anspråk på ett helt annat område: det nordiska samarbetet. Hans intresse för det nordiska hade vaknat redan tidigare och förstärkts genom att han deltog i den första nordiska kursen för historiestuderande i Uppsala 1966, denna legendariska kurs som ledde så många av deltagarna in på nordismen både ideologiskt och rent konkret. Stenroth anställdes 1968 av Nordiska rådet som sekreterare för dess kulturutskott, den första heltidsanställda utskottssekreteraren i rådet och därmed i viss mån stilbildande. Hans tid vid NR omfattade den dramatiska Nordek-epoken, tillkomsten av det förnyade Helsingforsavtalet och det nordiska kulturavtalet 1971.
Som känt innebar detta att Nordiskaministerrådet med dess båda nya sekretariat. Kultursekretariatet I Köpenhamn grundades 1972, och Ove Stenroths kapacitet kom naturligt nog att efterfrågas i det sammanhanget. Han tillhörde den första uppsättningen medarbetare som under Magnus Kulls ledning från början av 1972 byggde upp det nya sekretariatet och kultursamarbetet.Det betydde att han på sätt och vis bytte lojaliteter, gick över från parlamentariker- till regeringssidan i samarbetet.
Köpenhamnssekretariatet blev han trogen ända till sin död. Så länge kultursekretariatet existerade skötte han som byråchef - under en tid även souschef - framför allt administrativa uppgifter där. Hans organisatoriska förmåga fick utlopp bl.a. vid införandet av ADB och då fungerande arkivrutiner skapades. Efter att de båda ministerrådssekretariaten sammanförts till ett i Köpenhamn 1985, blev Stenroth sektionschefvid det nya sekretariatet. Senare skötte han bl.a. administrationen av de nordiska stödordningarna, bl.a. just Nordiska kulturfonden. Kort före sin död hade han till sin stora tillfredsställelse fått förnyat långtidskontrakt.
Ove Stenroth hade starka konstnärliga intressen. I ungdomen dominerade intresset för film, foto och bildkonst - han skrev en bilaudaturavhandling om den franska impressionismen - och han var en driven tecknare. Senare kombinerades detta med ett tilltagande intresse för klassisk musik, inklusive opera.
I arbetet utmärktes han av lugn, pålitlighet, saklighet, kunnande och flit. Han kunde dock om så behövdes säga skarpt ifrån och även gripas av vrede om han stötte på "schlamperei", eller- i synnerhet - av bedräglighet, falskhet och översitteri. Hans vänner minns honom framför allt som en anspråkslös, minnesgod och trofast vän med ett lågmält sinne för humor.
DAG LINDBERG