Stenstrand, Kristina

Född 22.9.1946
Död 15.5.2012.

Att det någon dag skulle ta slut visste Kristina bättre än de flesta. Född med ett allvarligt hjärtfel var hon från barnsben medveten om livets förgänglighet.
Ändå var det en chock för alla hennes vänner att väggen till slut kom emot, den 15.5.2012. Kristina hade ju alltid orkat kämpa, och ville inte ge upp. De senaste åren var hon dessutom intensivt upptagen med att omvandla eländet till konst. Som hon krasst och kännspakt uttryckte det i Östra Nyland i februari, i samband med presentationen av hennes nyaste bok: ”Man förvandlar skit till blommor helt enkelt”.
Det hade säkert blivit avsevärt fler blommor om inte ödet velat annorlunda. Så här formulerar hon det själv, i en relativt färsk dikt:

Just när jag hittade tillbaka
till det hemliga rummet
Just när jag hittade pojken
som kunde lära mig leka
just när jag fann bilderna,
bilderna, som måste målas,
blev det dags att ta farväl.
Ge sig av
för gott.

Kristina, eller Stina, föddes 22.9.1946, som det femte av sex syskon i en fiskarfamilj på Kejfsalö, i den yttersta skärgården utanför Lovisa. En miljö som präglade henne för livet, och som hon skildrat i boken ”En ö mitt i ett sekel” (SFV 2004). En fascinerande beskrivning av livet i utskärgården, sådant det var för bara ett halvsekel sedan. Hon har t.ex. berättat om hur förundrad hon blev då hon i tolvårsåldern, då familjen flyttade in till Valkom, för första gången vred på en strömbrytare.
En stor del av boken handlar om den privata folkskola Kejfsalöborna byggde upp, på bara 47 dagar! Låt vara att byggnaden redan fanns, dvs. det forna soldathemmet.
Utbildning i olika former kom också därefter att prägla Kristinas liv. Som hon själv konstaterar i boken: ”Mamma och pappa bedömde saken som så, att med mitt skruttiga hjärta skulle jag nog inte klara av ett riktigt arbete i framtiden så det blev att bädda för fysiskt mindre krävande uppgifter”. Först fortsatt skola i Lovisa, därefter biologistudier vid Helsingfors universitet. Efter kandidatexamen (1974) läste hon vidare till licentiat, med genetik som huvudämne (1983). Men hon byggde ständigt på med nya kurser i olika ämnen, också utomlands.
Efter korta perioder som forskare vid Folkhälsan och Helsingfors universitet tjänstgjorde hon under 1970- och 80-talet som forskare på Strålsäkerhetscentralen. Under den här tiden engagerade hon sig aktivt i den nya kvinnorörelsen, och gav ut sin första bok, diktsamlingen ”Lite till kvinns” (1979). Därefter sadlade hon om och verkade under 90-talet som utbildningsplanerare i Tammerfors, vid institutet för yrkesutbildningens förvaltningsområde.
Det dåliga hjärtat gjorde sig ständigt påmint, och Kristina bytte bana än en gång. Hon flyttade tillbaka till Lovisa (1998) och skaffade sig en fyraårig internationell utbildning i konst och konstterapi, och fungerade under många år som ordförande för Lovisa konstförening, och bidrog aktivt till stadens i dag blomstrande bildkonst. Hon arbetade som deltidslärare vid Lovisa MI, tills hon 2001 blev sjukpensionerad.
År 2007 opereras hennes hjärta en andra gång (den första skedde 1968). Operationen lyckades, men kort därefter visade det sig att hon hade tarmcancer. Följde nya och plågsamma undersökningar och behandlingar.
Om sin kamp med att betvinga allt detta, och med bildernas hjälp skapa mening och motvikt i tillvaron, berättar hon i boken ”Så länge man har hälsan. En berättelse om sjukdomsbilder” (2012). Ett klokt och temperamentsfullt vittnesbörd av en person med djup och delvis bitter erfarenhet av vårt sjukvårdssystem. Det gäller att stå på sig, konstaterar hon, för annars gör någon annan det.
Men det är också en bok full av energi, glädje och förtröstan. Och fantastiska bilder, framväxta under en terapi som gav henne kraft. Och som andra i sin tur kan ta till sig.
Föga anade vi att Kristina hade så kort tid kvar, och att hon färdigställde boken med sina sista krafter. Men hon kände sig själv och sin kropp, och anade förmodligen att slutet var nära. ”Så länge jag har hälsan”, som hon konstaterade då vi satt in ett extra bokcafé. Åtföljt av det kännspaka skrattet. Strävt, men hjärtligt.

Thomas Rosenberg

--
Foto: Fredrika Sundén