Strandén, Sven

f. 18.4.1943

d. 11.12.2012

Han är borta. Svena. Han, Sven Strandén, dog helt plötsligt i ett sjukdomsanfall en vinterdag med snöyra. Jag åkte förbi hans hem, i radhuset vid Strandvägen i Lovisa, i torsdags på eftermiddagen. Det stod en polisbil parkerad utanför. En likbil svängde in och stannade. Någon har dött, sa taxiföraren. Inte fan är det väl Svena, for det genom mitt huvud. En kort stund därefter ringde min mobil och jag fick beskedet: Sven har dött.

Så abrupt kan en mer än 50 år lång vänskap ta slut. Kvar finns endast minnena. För min del tar minnet av Svena vid hösten 1960 då han som 17-åring kom till Kotka svenska samskola och tog in på Kruban, elevhemmet vid Ruotsinsalmenkatu 9. Han var bokläst, stark, egensinnig och orädd. Han blev inte vår ledare men nog en vägvisare och påverkare. Starkast minns jag hans integritet som självständig tänkare, trots att vi nu inte satt och filosoferdae på barerna dagarna i ända.

Han kunde vara brutal. Så brutal att knapparna i skjortan strittade då han tog tag i skjortbröstet för att ge eftertryck åt sin uppskattning. Hans journalistiska grepp var även de ibland hårdhänta, men endast då det gällde makthavare och deras före­havanden. Sven gav sig aldrig på de små.

Sin journalistiska bana gjorde han främst inom radion. Han var i själ och hjärta en radioman. Han satte en ära i att göra gediget reporterarbete och stiliga presentationer. Han övade och finslipade sina rapporter mer än någon annan jag känner. Inte undra på att han kom att bli en högt värderad, prisbelönt och omtyckt radioröst.

Några år jobbade vi ihop på Faktaredaktionen på Finlands svenska tv. Vi hade ofta olovligt roligt. Våra mediala infall utföll inte alltid till ledarskapets och pamparnas tillfredsställelse, vilket inte gjorde det hela mindre roligt.

Sven Strandén gjorde med sin charmanta hustru Kaisa långa utflykter från sina dagliga jobb. Hon från veckotidningsvärlden och han från radion. De åkte till Irland. De bodde flera år i Sydafrika. Och som pensio­närer tillbringade de några år i Spanien. Hemkomna från Spanien bosatte de sig i Lovisa. För mig och min hustru blev det en glad överraskning. Det är en utmärkt sysselsättning att mörka kvällar och soliga dagar sitta och minnas goda tider med gamla vänner. Under de här sista åren lärde jag känna nya sidor av Svena. Sidor som skolpojkar och tuffa journalister inte visar varandra. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att det rör sig om vekhet, otrygghet, kärleksfull omtanke och rädsla. Rädslan kom in i Svens liv, om inte förr så i vart fall då Kaisa fick cancer. Nu är det inte mer än tre månader sedan Kaisa avled. Hennes död var vi förberedda på. Men inte på det här.

Jag minns hur Svena frustrerat, på ett av de många utvecklingsseminarier som vår arbetsgivare bekostade, sa: I don’t buy this shit. Det är just så som jag känner mig nu. I don’t buy this shit.

Tom Backmansson

--

Bild av Tom Backmansson: Sven Strandén på Kotka stadshus trappa 1962. Liggande Rainer Knapas.