Strömstedt, Bo
✻ 4.5.1929
† 24.6.2016
Det moderna Sveriges sista, stora ledargestalt har gått bort. Tidningen Expressens legendariska chefredaktör åren 1977-1991 Bo Strömstedt har avlidit i Stockholm 87 år gammal.
Nittonhundratalet var ett bra sekel för ledande svenska publicister. Medieforskare, politologer och mycket gamla journalister minns ännu Expressens grundare, helsingforsaren Carl-Adam Nycop, Göteborgs Sjöfats- och Handelstidnings orädda antifascist Torgny Segerstedt, Göteborgspostens Harry Hjärne med sina ”små, små ord av kärlek” eller Anders Ove Pers på Västmanlands länstidning i Västerås. Också den blide Gunnar Fredriksson på Aftonbladet var intellektuellt ärlig. Men över dem alla tornar Bo Strömstedt. Det är något av ödets ironi att den kulturpolitiske tiokamparen från Marieberg avled samma morgon som den brittiska tabloidpressen vann sin mest omoraliska seger. Det blev ett brexit.
Bo Strömstedts adelsmärke som publicist var ingalunda att han var en världsfrämmande idealist eller en kulturpolitisk skönande. Han drev en medveten, aktiv och starkt debatterande linje där en rapp och välredigerad kultursida erbjöd en fungerande motvikt till Expressens offergärder på den påstådda sensationalismens altare.
Till chefredaktörens sociala sidor hörde en övertygande integritet gentemot tidningens ägarfamilj. Expressen hade vid krigsslutet grundats av ”Cacka” Nycop, men också Abbe Bonnier. Eftermiddagstidningen i sin moderna form blev en succé och därför blev den oavvisliga spänningen mellan ägare och verkställare aldrig akut.
Som kvällstidningsredaktör kan Bo Strömstedt jämföras med Nya Pressens Henrik von Bonsdorff. Båda dök tidigt upp på jobbet, kunde genomföra en kvällskonferens ännu kl. 18 och hann däremellan också representera bladet i huvudstadens kretsar av glitterati och ”the chattering classes”. Henrik höll på att förlora livet på kuppen. Bo avgick som Expressens starke man.
Jag har sett Bo Strömstedt i den levande redaktionsmiljön. En kollega bland kolleger, men ändå primus inter pares. Fastän han började sin bana mot stjärnorna som kulturredaktör hade han tränats i hårt nyhetsarbete på tidningens redaktion i Malmö. Han hade en eminent förmåga att knyta begåvade och intressanta medarbetare till sin tidning, bland andra ett tag Jörn Donner. Han värnade om det svenska språkets nyanser och valörer. Och han besatt en helhetsbild av tidningen, det skrivna ordet som en ansvarsfull maktfaktor i samhället.
Tack vare sina rötter hyste Bo Strömstedt ett levande intresse för Finland. Han var ingen okritisk finlandsvän - a friend of the embassy - men en vaken och balanserad observatör. Så var han också född i Vasa, tillbragte barnaår i Ekenäs och hade på mödernet starka rötter i den åländska skärgårdskommunen Föglö. Pappan Harald var präst i pingströrelsen med ett kringflackande liv, mamma Hildur Helin hörde till en bemärkt sjöfarar- och jordbrukarsläkt. Bo brukade säga att han hade ”ett åländskt storsegel i ena benet och en värmländsk tall i det andra”.
Trots frestande möjligheter förblev Bo Strömstedt alltid publicist i själ och hjärta. Han tillhörde inte det nya släkte av chefredaktörer som samtidigt är marknadsförare, annonsagenter och jippoestradörer, allt på en gång. Så går de inte heller till historien.
Ralf Friberg
--
Bo Strömstedt erhöll SFV:s Hagforsmedalj år 1996.