Ståhl, Kerstin Linnea

✻ 21.9.1941
† 27.7.2015

Kerstin, eller Stina, som hon kallades av de flesta, föddes i Borgå under kriget. Då pappa Ol0f inte fick permission från fronten, blev farbror Bengt en viktig person för lilla Stina. Under uppväxtåren var hon en aktiv gymnast i Göta Herves grupp. Musiken kom tidigt in i hennes liv och under tonåren spelade hon gitarr till husbehov. Hon blev student från Strömborgska läroverket i Borgå år 1960.
Efter studentexamen studerade hon vid seminariet i Ekenäs till folkskollärare, som hon blev 1963. Det var också i Ekenäs som hon träffade sin blivande man, Hannu. Deras långa gemensamma livsbana präglades av pedagogik och musik. Stina jobbade först i Lovisa som lärare åren 1963–1964, men fick sedan tjänst vid kyrkoby folkskola Pyttis, där också hennes man jobbade. Stina var lärare i årsklasserna 1–2 och hennes undervisande inställning kom tydligt fram under hela hennes liv i olika situationer. Hon blev kvar vid skolorna i Pyttis under resten av sin tjänstgöringstid, åren 1964–2000. Hon var en sträng, men rättvis lärare. Stina undervisade också i engelska vid svenska medborgarinstitutet i Lovisa under många år och företog med sin studiegrupp en studieresa till London.
Musiken gick som en röd tråd genom Stinas liv. Hon spelade piano och harmonium och sjöng gärna, både tillsammans med sin faster Titti och vid olika tillställningar. I över tio år deltog hon aktivt i Skärgårdens vänners i Pyttis folkdanslag. Under sina pensionsdagar sjöng hon med i den av sin man ledda allsången vid Lovisa medborgarinstitut.
Förutom musiken var “sommarlandet” i Mogenpört med blommor och bär viktigt. Att safta och sylta var för henne en naturlig del av hösten.
Stina och hennes man reste gärna, framför allt till favoritlandet Grekland.
Vi minns Stina som en varm, utåtriktad och glad person. För henne var familjen och släkten viktig och det fanns knappast en enda bemärkelsedag som hon skulle ha glömt bort. Stinas två barnbarn var speciellt kära för henne. I april i år råkade hon ut för en olyckshändelse och blev tvungen att tillbringa några månader i rullstol. Då blev korsorden hennes räddning för att få tiden att gå. Hon avled plötsligt, precis då rehabiliteringen började ta fart.
För oss som stod henne nära är den plötsliga bortgången svår att fatta.
Framför allt känns hemmet tomt för hennes man. Sorgen efter en maka, mor, mormor, svärmor och syster känns tung. Vi saknar dig, Stina!

Märta Marjamäki
Stinas syster