Sundell, Linus

Den 23 oktober 1937 avled förre folkskolläraren Linus Vitalis Sundell i Bobäck i Kyrkslätt. Vid sitt frånfälle var han närmare 69 år gammal. Med honom bortgick en person, som på flere områden satt bestående spår i sin hembygds kulturliv.
Sin elementärundervisning mottog han av den förste folkskolläraren i Kyrkslätt, Isak Erik Viik, i Hindersby folkskola. Därefter genomgick han Nykarleby seminarium och erhöll anställning såsom lärare vid Mellersta Nylands folkhögskola på Finns. Hans lärargärning sträckte sig också till Borgå folkhögskola samt till Närpes folkhögskola för att finna sin avslutning vid Träskby högre folkskola i Esbo.
Men Sundells kärlek till skolan och lärarens gärning var inte odelad. Kärleken till jorden kämpade med den om främsta platsen i hans hjärta. Och så kom det sig, att hans arbete som pedagog stundom avbröts av intervaller, under vilka han ägnade sig åt jordbrukarens kall. Såsom praktisk jordbrukare innehade han sin fädernegård Kurk i Kyrkslätt och Tottesund i Maxmo.
Ur kärleken till lärarkallet och kärleken till jorden framsprang också hans författarskap. Han hade nämligen en skarp och på samma gång vänlig blick för de karaktärsdrag, vilka kännetecknade de talrika bygdeoriginalen i Kyrkslätt under hans ungdom. Som lärare liksom ock som jordbrukare ville han framställa dem som efterföljansvärda exempel med sina enkla seder och sitt hängivna arbete. Denna förståelsefulla beundran för vår bygdebefolkning har skänkt honom en fram trädande plats bland våra allmogeskildrare. Hans litterära alstring på detta område omfattar böckerna: »Bygdens vandrande söner», »Då farfar var ung», »Ur livet i det gamla Kyrkslätt» och »Den gamla goda tiden». Just före sitt frånfälle hade han fått sin femte bygdebok, »Roliga paschaser», färdig i manuskript. Boken utkom efter hans död som en posthum hälsning till hembygden. Dessutom medarbetade han i sammelverket Kyrkslätt förr och nu. För sina förtjänster om skildrandet av hembygdens kulturliv och dess folk erhöll han Kyrkslätt hembygdsförenings ärepenning.
Med allt detta kom det över honom något av det traditionsmättade och hjärtevarma, som han helst fångat hos de gestalter han skildrat. Han var själv en av bygdens vandrande söner, som gick omkring från koja till koja, lyhört lyssnande till folkets röster och levande sig in i dess föreställningsvärld och livsvillkor. Därmed blev också han en markant tecknad bygdegestalt med sympatiska, vinnande drag, vilka man länge och gärna skall minnas.

A.G.