F. 4.4.1911
D. 9.2.1999
Vicenotarien, guiden, tolken, translatorn, författaren, föreningsmänniskan m.m. Sirkka Sundroos avled i Helsingfors den
9.2.1999. Det kom oväntat. Hon var visserligen 87 år, men de som kände henne kunde svårligen föreställa sig henne som icke-levande.
Hon föddes den 4.4.1911 och växte upp i Helsingfors med omgivningar. Hon har själv i boken Samlat sekel (1998) berättat om uppväxtåren i Bocksbacka, där musik och teater främjade de sociala kontakterna. Social blev hon så det räckte för hela det långa livet. Hon hann med någraterminers juridiska studier och kunde kalla sig vicenotarie, innan kontorsjobb och äktenskap för ett kvartssekel placerade henne på bruksorten Kuusankoski. Där upplevde hon krigsåren med alla försörjnings- och andra bekymmer. Tillsammans med en grannfru höll hon en tid en farm medåtta grisar, har hon berättat.
Så blev hon änka, när hon var lite över femtio, och återvände med de två barnen till Helsingfors. Hon tänkte över sitt liv och fann att det var dagsatt börja med någonting nytt. Det blev många nya saker.Ända från barndomen var hon bekant med danska språket, och när hon fick en dansksvärson, blev det fart på danskstudiet. Hon avlade translatorsexamen i danska och småningom också i norska. De båda inhemska språken var hon lika bra på. Hon var intresserad av modersmålets vård och talade själv en påfallande vårdad svenska med god röstbehandling.
Men hon var inte villig att ge upp alla lokaldrag i språkvårdens namn. Uttalet fö 'rut (med trycket på första stavelsen) I betydelsen "tidigare" hatade hon. När hon hörde det, kunde hon kvittera med ett anpassat akterut. Akademiens ordlista godkänner f.ö. bägge uttalen. Som översättare och tolk,också simultant, fungerade Sirkka Sundroos i många år. Flera gånger fick hon hjälpa presidenter, ministrar och andra höjdare att förstå varandra. Hon var aktiv i översättar- och tolkförbundet och tilldelades krävande uppdrag.
Mycket uppskattad blev hon som guide framför allt i Helsingfors. Hon visste det mesta om det mesta i staden, men hennes specialitet var presidentens slott, och där var hon chefsguide. Hon lärde sig till fullkomning att dofta in de olika gruppernas läggning och intresse, vad det lönadesigatt visa upp för dem och vilka ordlekar och små skämt som gick hem hos vem.
Ett fenomenalt minne, en öppen blick för tillvarons små ofullkomligheter och en god hand med språket gjorde att Sirkka Sundroos kunde börja skriva små kåserier om ditt och datt, framför allt om det Helsingfors som hon var så väl bekant med. Det blev en hel bok år 1991. Helsingfors inpå livet hette den. I nästa bok Vi över åttio (1993) delade hon frikostigt med sig av minnen och erfarenheter. Bl.a. gav hon goda råd om hur man skall klara av vargtimmen, dvs.den tidiga morgontimme, då man inte kan sova, och då tillvaron visar sig utan smycken och make up. Så sent som i fjol gav hon ut sin sista bok.
Som den aktiva människa hon var, blev hon en given tillgång i föreningslivet. Hon var ivrigt med i pensionärsverksarnheten. Eftersom hon tyckte om Bellmanssånger blev hon medlem av Bellmansällskapet i Finland och en synnerligen initiativrik sådan. Vi kallade henne Mutter på Tuppen, efter madamen i Fredmans epistel n:o 67, och det hade hon ingenting emot. Hon älskade att arrangera saker och ting. Det hände att hon bjöd in Bellmansvänner från Sverige, bl.a. hela ordenssällskapet Par Bricole, och såg till att de trivdes. Hon var en av de första som fick Bellmansällskapets mhedersdiplom.
Sirkka Sundroos var en person som inte vandrade spårlöst genom livet. Det hon valde att göra gjorde hon med besked. Det är många som bär med sig minnetav henne. Det känns som en tillgång.
LARS HULDEN