F. 8.12.1912
D. 14.5.1991
Konstnären Georges von Swetlik, sedan många år bosatt i Västervik i Ekenäs, avled den 14 maj 1991, efter en kort tids sjukdom. Han var född 8.12.1912 i S:t Petersburg och kom med sin familj via Konstantinopel till Finland 1923 och här har han med undantag för ett par år i Sverige bott sedan dess. Finländsk medborgare blev han dock först på 50-talet.
För över 60 år sedan, i samband med ett besök på Valamo kloster 1929, då han målade munkarna där, beslöt han sig för att bli konstnär och den målsättningen släppte han aldrig. Ända in i det sista målade han och skrev, dels minnen , dels en personlig jämförande betraktelse över de stora filosoferna Nietzsche coh Marx.
Georges von Swetlik var något av en filosof själv, han skrev ständigt och samtalade med lätthet och engagemang om t.ex . konstteori och -historia, som han varmycket insatt i. Hans liv var händelserikt, inte utan sensationella inslag , bl.a. satt han i fängelse misstänkt för att vara sovjetisk spion.
Georges von Swetlik var tidigt tvungen att leva på sitt måleri och tog därför emot porträttbeställningar, som blev hans akademi . Han var en stor beundrare avRembrandts, Tizians och Velasquez konst ochi Ryssland Michail Vrubels.
Hans eget måleri utvecklades från naturalism på klassisk grund via modernism ,särskilt impressionismen i kubismen till det djupt personliga måleri , där det klassiska ljus- och formstudiet smälte samman med det moderna måleriets målsättningar.
Han arbetade under flera år idogt och med obruten kraft på temat "De fåvitska jungfrurna", som han själv berättat att hade sin upprinnelse i en ljusupplevelse I ungdomen , inte i det litterära budskapet.
I boken om hans liv och gärning, av svärsonen Rigert Munsterhjelm i samarbete med Pekka Rytkönen och Solveig Lindstedt, skriver han själv under rubriken "En lång vandring" från 1975:
"En mörk novemberkväll i Tenala slog mig plötsligt tanken att min ungdoms ljusupplevelse, som aldrig lämnade mig, kunde iklädas visionen av de fåvitska jungfrurna. Jag tänkte då endast att detta tema kunde erbjuda en verkningsfull gestaltningsmöjlighet i det att ljuset kunde framhävas av figurernas rörelse - genom volymerna dessa skulle bilda i kompositionens yta ."
Det han fängslades av var mer än det bibliska temat. Av sig själv anmälde sig temat skönheten i kvinnogestaltens livgivande väsen. "Det kräver ett formspråk jag ännu ej funnit. Klart står det för mig dock, att mitt problem med formspråket icke är mitt allena . I vår upprivna, deformerade , med undergång gravida tid ärdet vanskligt att finna ett lugnt, enkelt och I sin sannfärdighet helgjutet språk – det som krävs för min hyllning."
Detta språk menade han att man kunde finna genom att tiga själv och låta form tala. "Men för att höra dess bud måste man ha kraft att ställa sig till andakt, modatt känna ansvar för livet och tro på sin egen ska parkraft - vara människa."
Georges von Swetlik var människa, en som hade mod att ofta i ensamhet och oförståelse ägna sig åt sin konsts teman , strunta i trender, likaså i såväl publik-som kritikerfrieri. Han delade dock gärna med sig av sina kunskaper och erfarenheter åt yngre kolleger, var en lärare , men kanske framför allt ett föredöme.
Georges von Swetlik ville ogärna framhålla sig själv och ställde rätt sparsamt ut sina verk . I Ekenäs museum arrangerade han hösten 1989 en retrospektiv utställning, som omfattade ett åttiotal verk frånm 1923 till 1959. I april i fjol visade han I Hagelstams galleri ett fylligt urval nyare verk, främst i ägg-oljatemperateknik.
En hyllad konstnär var väl Georges von Swetlik aldrig, men han hade beundrare och intresserade i trängre kretsar, som på senare år vidgade sig allt mer. I Ekenäs och vårt lands konstliv lämnar han ett stort tomrum. Många kommer också att sakna honom som spirituell och vis samtalspartner, som människa med respekt för eget och andras skapande.
MARY-ANN BÄCKSBACKA