Takolander, Alfons

När den 16 februari 1935 Alfons Takolanders flämtande livslåga slocknade, ändades därmed ett liv, som i' sällsynt rikedom och omfattning ägnats vårt svenska bildningsväsen.

Gustaf Adolf Alfons Takolander var en son avt den västnyländska svenskbygden. Han föddes den 28 april 1875 i Bromarv, där fadern innehade en lanthandel. Efter att ha genomgått sin hembygds folkskola och under privat ledning i Åbo kompletterat sitt kunskapsförråd intogs han 1891 i fjärde klassen av dåvarande Svenska reallyceum i Åbo. Under sina skolår i den gamla Aurastaden mottog han redan djupa intryck av fäderneslandets äldsta kultur, och redan här vaknade ett av hans livs intressen, hans kärlek till böcker, som ledde till, att han småningom skaffade sig ett bibliotek av för en privatman sällsynt omfattning. 1896 dimitterades han med berömliga vitsord till universitetet, och begynte där humanistiska studier, som 1903 utmynnade i filosofiekandidatexamen, efter vars avläggande han omedelbart trädde in på det område, som han skulle komma att ägna hela sin livsgärning, pedagogens. Han blev nämligen föreståndare för Ålands folkhögskola och stannade på denna post i 8 år. En av hans elever i folkhögskolan vittnade ännu vid hans bår vältaligt om de outplånliga intryck hans elever mottogo av hans undervisning och personliga ledning. Därpå övergick Takolander till folkskolinspektörstjänsten i Ålands distrikt och kom härvid i kontakt med folkskolans lärare, som dock blott under två års tid kommo i åtnjutande av hans vänliga och uppmuntrande ledning. År 1913 blev han lektor i svenska och historia vid Ekenäs seminarium, och på denna post blev han i tillfälle att på ett mer fruktbringande sätt tjäna folkskolan och dess lärare, när han med sin sällsynt rika personlighet fick under den mottagligaste daningstiden utbilda de lärarinnor, som skulle ägna sitt liv åt uppfostran av folkets barn. 1920 togs han i anspråk för värv av mer administrativ art, när han inträdde i den då – såsom ett led i det svenska Finlands kulturella självstyrelse - inrättade svenskspråkiga avdelningen vid skolstyrelsen, där han verkade såsom skolråd till 1926, då han återvände till Ekenäs seminarium, denna gång såsom anstaltens direktor.

År 1933 fästes han ånyo vid skolstyrelsen. Men hans kroppsliga hälsa var då redan bruten av en svår sjukdom, som sannolikt för sent kommit under operation. Med oförminskad andlig spänstighet verkade han dock såsom den svenskspråkiga avdelningens chef, tyvärr blott en alltför kort tid. Trots hans manliga kamp mot plågorna och hans okuvliga vilja att verka undergrävde sjukdomen alltmer hans fysik och ryckte honom obönhörligt vid ännu icke fyllda sextio år bort från en livsgärning, som mänskligt att döma ännu icke var avslutad.

Mycket kunde ännu tilläggas till denna korta resumé. Takolander har vid flere särskilda kyrkomöten fungerat såsom lekmannaombud. Utom flere vetenskapliga arbeten har han skrivit den varmt och personligt hållna biografien över Emma Irene Åström, »lagerns första kvinna» . Fördjupade studier ledde till filosofielicentiatexamen 1926, varefter han följande år vid Helsingfors universitet såsom primus promoverades till filosofiedoktor. Sedan 1930 var han docent i kyrkohistoria vid Åbo akademi, och vid akademiens teologiska fakultets tioårsjubileum promoverades han hösten 1934 till hedersteologiedoktor. Sitt bästa gav dock Takolander - det har han själv ofta framhållit - såsom lärare och uppfostrare. »Då blommade» – säger hans efterträdare på direktorsposten vid seminariet - »kärleken till uppfostrans ädla uppgift. Den gav sin prägel åt den praktiska skolgärningen, då det gällde att nå fram till de ungas själsliv, vilkas andliga utveckling han kunde berika, då han förde dem in i ideernas oändliga värld och gav dem impulser till den gärning, som i en framtid skulle bli deras. Undervisandets glädje var en aldrig sinande kraftkälla, vars åder sprang fram ur samma kärlek.«

Takolanders personlighet var vinnande som få. Man kände att man mötte en människa med humorns lyckliga gåva, med förmågan att intresseras och intressera, att taga och giva, mest giva. Och källan till denna förmåga att vid personlig samvaro dela med sig av kraft och ro var densamma, ur vilken han öste vid sin undervisning, ett varmt hjärtas glädje att kunna giva.

Jag nämnde redan hans författarverksamhet. En sida av den har jag dock lämnat till sist, hans skaldeåder. Den flödade rikligt vid glad samvaro, den sprang fram i prologer och festdikter med värde långt utöver stundens. Men djupast och klarast sorlar den i hans psalmer. I vårt svenska psalmbokstillägg äro 5 originalpsalmer och icke mindre än 24 översättningar av hans hand. En av hans egna psalmer är den vackra allhelgonapsalmen »Välsignade varen I kära», som inspirerats av det tacksamma minne han bevarat av älskade föräldrar. Här, i hans psalmer, skall kanske mest direkt och längst in i framtiden den ande, som berikat hans undervisning, tala till kommande släkten. Och så blir den ihörd den bön, varmed han slutar en av sina psalmer:

»Gör våra hjärtan till den goda jord,
ur vilken evighetens sådd skall spira!«

Gustav Tegengren