Tallberg, Peter

✻ 15.7.1937
† 16.5.2015

Peter Tallberg dog den 16 maj 2015 efter en sista lång kamp, som han omöjligt kunde vinna men som han som en god förlorare stoiskt förde till ett ärofullt slut. Att anspela på ett tävlingsmoment ter sig naturligt då det gäller en person som Peter, en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. Till och med på transportsträckan från Helsingfors till Hangö tävlade han mot varje folkbåt som rörde sig i farleden. Som aktiv idrottsman deltog han i fem olympiska spel och han var medlem av den internationella olympiska kommittén (IOK) från år 1976 till sin död. Som den ytterst samvetsgranna medlem han var, hade han hoppats på att kunna slutföra sitt uppdrag år 2017, då han som 80-åring skulle ha uppnått pensionsåldern för IOK-medlemmar, men ödet unnade honom inte detta.
Förutsättningarna för Peter att uppnå idrottsliga framgångar var gynnsamma. Inom släkten fanns förpliktande traditioner och inom familjen uppmuntrande föräldrar, med en viss beredskap att tillskjuta nödiga resurser. Bland resurserna i övrigt, bröder, svågrar och söner, rådde rentav ett visst överutbud av duktiga gastar. Men framförallt hade Peter den mentala styrkan som krävdes – likt många toppidrottare avskydde han att förlora och gav aldrig slaget förlorat. Någon träningsnarkoman var Peter inte men han hade en medfödd god fysik, ett outtröttligt hjärta och goda blodvärden.
Ett tecken på god motorik och koordineringsförmåga var att han uppnådde, utöver segling, framgångar också i bordtennis, slalom, tennis och squash. Kännetecknande för Peters idrottsliga prestationer, oberoende gren, var ett stiligt utförande med utmärkt teknik. På tävlingsarenorna var han en slipad taktiker, inom seglingen fick han bland konkurrenterna det kanske inte så smickrande smeknamnet Ormen.
Peter var till sin läggning diplomatisk. Han undvek konfrontationer och hade föga förståelse för kompromisslösa personer. Därför togs hans tjänster gärna i anspråk inom organisationsvärlden, i de mest olikartade sammanhang. Han var i tiden ordförande för Finlands järnhandlare, han satt på den prestigefyllda posten som ordförande för Internationella seglarförbundet och var kommissarie för Finland vid världsutställningen i Sevilla. Han utsågs till första generalsekreterare för SLU, den nybildade centralorganisation som skulle samla och ena finsk idrott. Inom IOK var han initiativtagare och i 21 år ordförande för den kommission som drev idrottarnas intressen i den växande organisationen.
Peter var något av kosmopolit, en rutinerad minglare, belevad språkkunnig sällskapsmänniska, alltid välklädd med ytterst välblankade skor. I intimare kretsar kunde han ta ut svängarna ordentligt och betydligt mindre strikt. IOK förde honom till alla världens hörn, han hade personliga vänner i kungahus och bland dignitärer, han kände elitidrottare över hela världen. För sina insatser mottog Peter många utmärkelser, de sista ännu på dödsbädden.
Offentligheten var inte alltid tillmötesgående utan mången gång tung att bära. Som VD för familjeföretaget Ab Julius Tallberg blev Peter och företaget under det turbulenta 1980-talet offer för ett aggressivt maktövertagande och han tvingades avgå. Som en följd av korruptionsrykten inom den olympiska rörelsen drabbades Peter och hans familj i ett skede av ett hänsynslöst mediedrev. Peter stod på sig, bestred anklagelserna och gick rentvådd ur striden. Relationen till pressen fick sig emellertid en törn och Peter intog därefter en reserverad hållning till det ”fria ordet”, men ställde alltid upp då så önskades.
Den nyländska skärgården var Peters vagga men svärföräldrarnas sommarställe vid Horma sjö i Loj0 kom att bli paradiset och tillflyktsorten i nästan 60 år. Här på «kolchosen» idkades segling, surfing, tennis, golf och allehanda andra aktiviteter, inte minst gräsklippning och kräftfångst. Aldrig föreföll Peter så tillfreds och avslappnad som då han hemkommen från någon av sina otaliga resor, satt på bastulaven på ”Hormis” (ofta tillsammans med sin svåger). Han visste att efter bastun väntade en “lucullisk” middag, hustru Nina gjorde oss aldrig besvikna på den punkten. Han visste också att före middagen vankades den traditionella angosturasnapsen, som togs på stående fot ur spetsiga glas, med ögonkontakt till sällskapet. ”Har det hörts något från pojkarna?” var den alltid återkommande frasen. Sönerna och deras familjer var ständigt i Peters åtanke. Mathias, Andreas och Peik var, var och en på sitt sätt, föremål för hans beundran och faderliga stolthet.
Livet var i många avseenden generöst mot Peter men mot slutet visade det sig i all sin hänsynslöshet. Slitna knän tvingade honom att undan för undan avstå från idrottande. Sjukdomen som hindrade honom från att utföra sina IOK-uppdrag, fråntog honom först glädjen av att äta, sedan dricka och sist att tala. Av allt som Peter funnit värdefullt återstod nu familjen, släkt och vänner.
Peter Tallberg lämnar ett stort tomrum efter sig, inom familjen och på udden vid Horma sjö. Man kan svårligen tänka sig hur det skall kunna fyllas. Personligen är jag tacksam för en villkorslös och kravfri vänskap i drygt fyrtio år.

Tor Lindholm
svåger