J. 0. Tallqvist, journalistveteranen, humanisten, den stora kulturentusiasten är borta. Bruten av en svår sjukom avled han den 1 mars 1993 på Kirurgen i Helsingfors, 83 år gammal. Hela sitt långa liv arbetade han oförtrutet för kulturen. Den gav honom glädje och lät hans själ förbli ung bortom tidens barriärer. Han skrev under ett halvt sekel i pressen, hann med otaliga förtroendeuppdrag, var finlandssvensk författarbas i tiden och Hbl:s kulturchef under drygt tio år.
Redan på 30-talet kallade Hagar Olsson honom "den finlandssvenska litteraturens gågosse", ett epitet som decennierna skulle permanenta men också ge en legendarisk klang.
Enormt kunnig, arbetsglad och generös inspirerade han generationer av kulturfolk här hemma och i övriga Norden.
När Olle Tallqvist, JOT, fanns på plats krävdes inga uppslagsverk. Ännu på gamla dagar sprudlade han av ideer och jagade idogt fakta och kulturkopplingar i bibliotek och arkiv. Nitiskt bevakade han sitt forna arbetsfält där försummelser och hotbilder fick hans skrivmaskin och telefon att gå varma. Och med en massa klipp i portföljen stegade han in för att personligen lugga t.ex. den som inte fattade att också tidskrifter är kultur.
Böcker var hans passion och man kan mse hans långa journalist- och kritikergärning jämte översättningarna från finska till svenska som ett enda fortlöpande samtal om det som stod honom närmast: vår finlandssvenska litteratur.
Redan som treårig helsingforsparvel kom han själv in i den. En oktoberdag 1913 hörde Guss Mattsson den frågvise lille Olle i spårvagnen och odödliggjorde honom i ett kåseri; i sig en talande ingress till en skrivkarriär där fler och mer intrikata frågor skulle ställas. Det var via universitetsstudierna - han blev fil.kand. 1934, magister två år senare - som han kom in i journalistiken. Han satt på sin första redaktörsstol vid Svenska Pressen tills tidningen upphörde 1944, arbetade vid Nya Pressen 1945-52, därav ett par år som redaktionssekreterare, fortsatte som Svenska folkpartiets pressekreterare till 1964 då han fångades upp av Hufvudstadsbladet vars kulturchef han sedan var ända framtill pensioneringen 1975. Här var littera-turen hans specialitet men i vidare mening en orubbad tro på den finlandssvenska kulturens kraft och på ensamverkan över gränser. Denna gällde inte minst Norden. Brobyggaren levde som han lärde; efter att på SO-talet ha varit medlem i Nordiska kulturkommissionen följde nio år i juryn för Nordiska Rådets litteraturpris.
På hemmaplan satt han i statens litteraturkommission under 70-talet då han avverkade två treårsperioder, den senare som ordförande och enda svensk medlem.
Olle Tallqvist, "Privattänkaren", var en svuren vän av matriklar, uppslagsverk och tidskriftskataloger som han även redigerade. Ändå hade han alltid en vision närmast hjärtat och i honom fick Finlands Svenska Författareförening en hängiven ordförande åren 1956-61 då ett intensifierat nordiskt och sovjetiskt författarsamarbete inleddes. Föreningen kallade honom till hedersmedlem och det gjorde också Svenska litteratursällskapet, PEN-klubben i Finland och Finlands Kritikerförbund. Pris, ära och många vänner fick han under åren.
Ännu den 12 januari 1993 gjorde han ett sista debattinlägg i HBL:s spalter om Finlandiapriset.
Till ro slog sig inte den gamle kämpen som alltid integrerade kulturen i sitt eget liv. På samma sätt såg han den som en del av ett större sammanhang. I ett av sina talrika brev skriver han sitt credo: "Kulturen hänger organiskt samman med Politiken, Ekonomin, Samhället och Världen".
ELSA BOSTRÖM