F. 16.8.1916
D. 5.6.1993
Bortom ett kvartsekel under horisonten, i ett annat land, stiger bilden av Erna Tauro fram i mitt minne - bilden av en stark, pålitlig, självständig men samtidigt lojal medarbetare och vän. En suverän och kreativ musiker, och en människa full av varm levnadsvisdom och av judisk humor, en humor av det icke lättköpta slaget.
Först råkade jag henne i min egenskap av "sångare", i ett spex på Svenska Teatern 1950. Nämnt därför att det med en gång gav en oförglömlig erfarenhet av hennes kanske främsta talang: den osvikliga ackompanjatörens och transponeringsvirtousens. Min erfarenhet och tacksamhet har sedan dess delats aven lång rad mera professionella estradartister - med Erna vid pianot var man trygg, kunde ingenting gå fel.
För en större allmänhet är Erna Tauro förstås bäst känd som kompositör, och främst då som skapare av musiken till Höstvisan, som hon själv betecknade som sin bästa melodi. Men just för att ackompanjatörens roll alltid varit mera undanskymd och rätt kunnat uppskattas bara av de artister som stått i intim kontakt med den, är det skäl att här framhäva den.
En mera skicklig yrkesmänniska kan inte ha funnits. Med kallblodiga improvisationer kunde hon täcka över varje minnessvacka hos sångartisten, och fann hon dennas röst indisponerad var det ett lekverk för henne att efter ett obekymrat interludium sänka sig ner till en komfortablare tonart. Också spontana happenings på scenen, eller i salongen, fick blixtsnabbt sina kongeniala musikaliska vinjetter, ja, tillochmed enskilda individer i publiken kunde under en uvertyr hälsas med små motiviska budskap, kanske omöjliga att uppfatta för utomstående, men aldrig odisciplinerat äventyrande helheten, huvudsaken.
Just denna obrottsliga lojalitet mot helheten, ensemblen, teatern, beredskapen att ställa sin starka personlighet och sin stora talang oförbehållsamt till förfogande, gjorde Erna Tauro till en så viktig och omistlig kraft vid Lilla Teatern under 50- och 60-talet.
Och inte enbart som ackompanjatör, samma lojalitet lät henne infoga sina kompositioner lika osökt och organiskt I den sceniska helheten, utan attmusikentycktes framhäva sig själv, men samtidigt utan att den fick bli banal eller likgiltig. Det är på sätt och vis synd om mycket av hennes musik,att den just på grund av denna, i en given helhet sig underordnande roll inte har kunnat leva vidare utanför och bortom sina vid tidsepok och vid pjäs bundna sammanhang. Detta gäller förstås framför allt musiken till de ohjälpligt efemära revyerna.
I tidlösare textsammanhang, såsom just Höstvisan och en del andra lyriska texter av Tove Jansson, också några av Bengt Ahlfors, har den Tauroskamusiken visat sitt bestående värde.
Bortom undertecknads horisont ligger inte bara Ernas musikaliska debut som femåring i Berlin, utan som sagt också hennes säkerligen rika och givande sista verksamma decennier i Sverige - som kompositör, som musikalisk beledsagare vid Stadsteatern i Stockholm och som pedagog vid Statens scenskola, numera Teaterhögskolan~
Dock fick jag i Stockholm uppleva hennes och Birgitta Ulfssons bejublade turneprogram, På känsliga fotsulor. Där var hon den gamla suveränaErna, sensibelt följsam, spirituellt improviserande, starkt stödande, professionell till tusen, full av bitsk humor och lyhörd intuition såväl för publikens reaktioner som för medspelerskans kapriser.
Som på 60-talets Lillan satt man där och lyssnade, till lika delar stimulerad och trygg: med henne vid pianot kunde ingenting gå fel.
BENEDICT ZILLIACUS
Erna Tauro föddes i Viborg den 16 augusti 1916 och dog den 5 juni 1993 I Stockholm.