F. 27.10.1914
D. 18.2.1992
Professor emeritus Harald Teir avled den 18 februari 1992 efter knappt ett år av snabbt tilltagande ohälsa. Med honom gick en exceptionell och stor kulturperson ur tiden. Hans livsgärning var otroligt omfattande och mångfasetterad. I Harald Teir personifierades en framgångsrik läkare, forskare, patolog, universitetslärare, högskolepolitiker, medicinhistoriker och en eldsjäl inom hembygds- och folkkulturen.
Harald Teir föddes den 27 oktober 1914 i Lappfjärd som den näst yngsta bland sex syskon. Han växte upp och gick i skola i Gamlakarleby. Han var och förblev österbottning i själ och hjärta. Hans uppväxtmiljö satte sina spår i form av den underfundiga ochbefriande humor som är så karakteristisk för genuina gamlakarlebybor.
Harald Teir blev student 1933 från Gamlakarleby svenska samskola. Efter avlagd medicofilexamen vid Helsingfors universitet 1935 ryckte Teir in för att fullgöra sin värnplikt i Viborg. Han blev medicinekandidat 1938. Krigsutbrottet avbröt studierna, han inkallades och fungerade som bataljons- och regementsläkare på Karelska näset och vid Hangöfronten.
På Luciadagen 1944 disputerade Teir, då ännu medicinekandidat. I dag , nästan ett halvt sekel senare , kan man inte undgå att frapperas av experimentens innovativa design och av aktualiteten i Teirs vetenskapliga frågeställningar. Efter disputationen slutförde han sina medicinska studier och blev både medicinelicentiat och medicine och kirurgie doktor år 1946.
År 1955 utnämndes Harald Teir till ordinarie professor i patologisk anatomi vid Helsingfors universitet. Han verkade i 23 år, fram till sin pensionering 1978, som förman för den Il Patologiska institutionen. Hans sprudlande kreativitet och förmåga att entusiasmera yngre forskare lade grunden för en hög vetenskaplig aktivitet på avdelningen.
Teir var en mycket populär lärare studenterna. Och Teir tyckte om studenterna. Han stortrivdes då han på sitt speciella sätt med en spjuveraktig glimt i ögat fick trollbinda ett fullsatt auditorium. Hans föreläsningar i patologi hade ansenliga inslag av allmän livsfilosofi och läkaretik. Teir upphörde aldrig att betona vikten av de humana aspekterna i förhållandet läkare-patient.
Teir deltog med liv och lust i medicinarnas studentikosa upptåg. Då medicinarorkestern Valkotakit bildades var det en självklarhet att han blev dess beskyddare. Teir var hedersmedlem i Lääketieteen kandidaattiseura, I Medicinarklubben Thorax och i Vasa Nation.
Teir engagerade sig mycket i frågor rörande läkarutbildningen både I hemlandet och i nordiska sammanhang. Han var initiativtagare till Nordisk federation för Medicinsk utbildning. Han publicerade flera uppsatser om uppläggningen av läkarnas grundskolning och specialistutbildning och arrangerade samnordiska möten och symposier över ämnet. Han bidrog till att förenhetliga medicinarnas studiegång i de olika nordiska länderna vilket lade grunden till läkarnas allnordiska arbetsmarknad.
Medicinens historia var ett av Teirs många skötebarn. Han var prefekt för medicinhistoriska institutionen och museet från 1974 till 1982. På hans initiativ grundades Nordisk medicinhistorisk förening 1976.
Den folkmedicinska traditionen var föremål för Teirs speciella intresse.
År 1977 anordnade han på Kilens hembygdsgård i Sideby ett omfattande nordiskt medicinhistoriskt symposium över ämnet folkmedicin .
Teirs administrativa insatser för Helsingfors universitet och dess medicinska fakultet kan inte överskattas. I slutet av SO-talet och början av 60-talet genomgick den medicinska utbildningenen omvälvning som bl.a. innebar ett kraftigt utökat antal studieplatser. Teir ledde planeringen av behövliga tilläggsresurser och var dendrivande kraften i förhandlingarna om budgetmedel för ett ansenligt antal nya biträdande professurer, biträdande lärare och assistenturer, som inalies tillförde fakulteten 232 nya tjänster. Teir var ordförande för byggnadskommitteerna för institutionsbyggnaderna på Brobergsterrassen och i Mejlans. Han engagerade sig också i avhjälpandet av bristen på bostäder för studenterna. Han var ordförande för delegationen för studiebostäder åt medicinare och initiativtagare till medicinarhusen Medioma I och Il i Brunakärr.
År 1963-1968 var Teir dekanus och ledde medicinska fakulteten med fast hand. En synlig dokumentation av ett av hans otaliga initiativ är den gröna färgen på medicinarnas doktorshatt. Som ordförande för medicinska fakultetens promotionskommitte genomdrev han att den traditionellt svarta hatten skulle bytas ut mot en grön vid promotionen 1966. Sitt initiativ motiverade han med att grönt var medicinens färg i det gamla Uppsala och att Linne hade en grön medicinsk doktorshatt.
Hans engagemang för högskoleutbildning räckte också till för den österbottniska hembygden. Han var en av de mest energiska pådrivarna för grundandet av pedagogiska fakulteten i Vasa.
Teir besvärades aldrig av överdriven respekt för auktoriteter. Detta I kombination med frejdig gåpåaranda och avväpnande humor var uppenbarligen en av hemligheterna bakom hans remarkabla framgångar som administratör och högskolepolitiker.
Den breda allmänheten lärde känna Harald Teir som underhållande populariserare av medicinska frågor I TV-programmet "Professorsrundan" och som en aktiv förespråkare för den renodlade finska bastutraditionen. Som mångårig ordförande och senare som hedersordförande för Saunaseura invigde han många internationella prominenser i det finska bastubadandets teori och praktik. Bland dem kan nämnas USAs dåvarande vicepresident Bush. Badandet kunde ha lett till förvecklingar då Teir resolut förvägrade Bush's säkerhetsmän tillträde med förklaringen att det är absolut opassande att uppträda beväpnad I bastun.
Efter sin pensionering ägnade Teir mycket av sin tid åt aktiviteter runt Kilens hembygdsgård i Sideby. Han anordnade där visfestivaler, samt folkkulturella och historiska seminarier. Han grundade ett svenskösterbottniskt hembygds- och museiförbund och tog initiativet till ett riksförbund för den finlandssvenska folkkulturen.
Vi som arbetat tillsammans med Harald Teir minns honom som en dynamisk prefekt av den gamla stammen. Trots att han alltid hade tusen och ett järn i elden föreföll han aldrig stressad. Harald var dessutom en gudabenådad sällskapsmänniska som med spiritualitet och värme alltid skapade en avspänd och gemytlig stämning i sin omgivning. Jag minns Harald Teir med vördnad och saknad och känner djup tacksamhet över att ha fått höra till hans vänkrets.
LEIF C. ANDERSSON