Topelius, Zachris

Zachris Topelius

Hell, vördade skald, Topelius, hell,
Gud signe Din lefnads ljusa kväll,
Gud signe Ditt hjärtas eviga vår, Din grönskande lager på silfverhår !
Så länge Du alt Ditt folk har gladt
Med sångernas pärlor, med snillets skatt,
Så vare Dig lifvets lycka blid Än länge, länge i kvällens frid!
Och därför i dag till himlen går, Välsignande Dig vid åttio år,
En bön från de tusen sjöarnas strand För Dig, för Dig, från Ditt fosterland.

Friherre R. V. Willebrand

Kraftig och skön klingade denna hyllningssång Zachris Topelius till möte, då Helsingfors stads invånare den 22 januari detta år firade skaldeveteranens sista födelsedag. Och festen blev värdig sitt föremål. Den präglades av en varm fosterländsk stämning, och tacksamheten för vad den åldrige skalden verkat för sitt folk trädde öppet i dagen. Men det var ej blott i huvudstaden, utan överalt i Finlands bygder, som glädjefester firades i anledning av födelsedagen; kommuner, föreningar, läroverk och enskilda personer när och fjärran bragte Topelius sin hyllning. För visso besannade det sig, att skaldens sådd av kärlek burit hundrafalt frukt.

Men endast ett par veckor av arbetstid unnades den gamle på Björkudden. Sin ”Tänkebok”, på vilken han arbetade, måste han lägga åt sidan, ty sjukdomen kom och bröt hans krafter; dock gjorde den det med mild hand. Inga svåra kroppsliga smärtor gjorde sjukbädden till ett pinoläger. Friden, den skalden älskat under sin mannaålders bästa dagar, hägnade hans sista stunder, och den 12 mars inslumrade han till den eviga vilan. ”Vårens skald fick ej uppleva än en vår, men han fick dock som han längtat än en gång före sin död se en skymt av solen och tillvinka dagens ljus ett sista, tacksamt farväl”.

När budet om skaldens bortgång nådde bygderna och från vårt land hunnit de andra nordiska landen, väckte underrättelsen överallt sorg, dock icke en klagande, bitter, utan en stilla vemodsfull. Med sorgen måste nämligen blanda sig en djup känsla av tacksamhet mot försynen, som låtit skalden Topelius under mer än ett halvt sekel verka för mänsklighetens upplysning och förädling. Hans liv hade varit långt och välsignelserikt. Han hade bett och arbetat, och Gud hade hört hans bön och signat hans händers, nej hans hjärtas verk.

Anspråkslös av naturen var han den förste i att underkänna betydelsen av sina egna förtjänster, Han framhöll städse, att han blott var ett ringa redskap i en mäktigares hand. Gåvorna hade erhållits från ovan.
Då det torde äga sitt intresse att höra, hur skalden själv tecknat sitt liv, tar vi oss friheten att meddela följande korta biografi, den Topelius skrev för 9 år sedan. Även ur dessa rader framlyser hans godmodiga skämt, blandat med djupaste allvar.

”Jag härstammar…” skrev Topelius, ”från en finsk bondpojke, som för 250 år sedan ristade sitt bomärke på tjärtunnor och slutligen fick råd att skriva sitt namn på latin. Senare tillflöden av judeblod, polskt blod, svenskt blod nobiliserade tjäran, men finnpojken sitter kvar. Min fader var läkare och samlade forntidens runor, som sedan ingick i Kalevala. Sonen anlände i högvintern 1818. Gick med den tidens boktåg igenom lärda skolan, blev student vid 15 år, räknades då bland de yngsta och är nu mycket förvånad att finna sig bland de äldste.
Slök naturvetenskaperna, i avsikt att välja min faders yrke. Vände om vid anatomisalens portar, sökte levande liv, blev historiker, pedagog, publicist, universitetsman, aldrig partiman. Lämnade vid 6o år katedern åt yngre och hör nu björkarna susa på en enslig udde vid havet.
Gråskäggige trollkarlar sjöng runor för barnet. Skolgossen älskade Hektor och Hannibal, drömde krig och anförde fältslag. Studenten drömde musik och nedbläckade mycket fpapper. Jag var 23 år, när min första tryckta vers i en tidning besjöng fjäriln och rosen. Sedan gick det raskt undan med trycksvärtan. Jag har sjungit tårar och löjen, talat till mitt folk, till mina studenter, till de nordiska: ländernas ungdom och barn – stridt för ordets frihet mot censuren, gått genom eld och vatten, burits på armarna … Styckevärk !
Och mitt spår i tiden? Fråga aspens fjun, var de om våren slå rot? Fältet är stort. Jag har varit en arbetare bland de många, en såningsman vid sidan av andra och mäktigare; Gud rannsakar oss. Alla bär vi vår skatt i lerkärl, på det kraften må vara hans och icke av oss.”

På detta innerligt anspråkslösa sätt uttalade sig den på samma gång verkligt store skalden och den fromme mannen om sig själv. Framtiden och eftervärlden, som oväldigt uppskattar måttet och värdet av död mans livsgärning, skall säga: ”Zachris Topelius var på sin tid den mest älskade i Finland och Sverige. Han var sitt folks uppfostrare och fosterlandskärlekens vigde sångaren. Vi kallade Zachris Topelius sitt folks uppfostrare.”

Det var han. Han var de vuxnes vägvisare på livets stråt och han var barnens bäste lärare. Ingen kunde ge dem goda lärdomar på ett så muntert satt. Han avpassade sina ord både för de minsta, de större och de största. I små fabler, i glada visor, i lustiga sagor strödde han in det sannas och rättas frön. De har slagit rot i mångas hjärtan, och det är att hoppas att de fortsättningsvis skall gro och bära frukt.

Emedan Svenska Folkskolans Vänner ha för avsikt att i början av nästa år utge en längre levnadsteckning av Zachris Topelius såsom bilaga till ett urval av hans dikter för barn, avslita vi för denna gång dessa få minnesord och bilägga blott några anspråkslösa verser, skrivna till skaldens be­ gravningsdag.

Den 21 mars 1898

Vårdagjämning i går det var,
men denna dagen ren vunnit har
en liten seger mot nordens natt,
ett litet byte ur ljusets skatt.

I vårsnöns hvita och rena famn
skall bäddas barden, hvars dyra namn
så stort och hedradt, så kändt och kärt,
är mer än andras att minnas värdt.

En bättre bädd har ej barnet sett
än den dess moder sin älskling redt,
och nu skall Finland med kärlek varm
upptaga sonen vid modersbarm.

Den gamle siarn! Han för sitt folk
gått främst i ledet som ljusets tolk,
men på hans fana stod icke «strid»,
nej: bed och kämpa för ljus och frid.

Han tänkte ädelt, han ville väl;
han gaf i dikten sin hela själ;
av orden därför det måste bli
den allra skäraste poesi.

Han såg en tanke i hvarje grand,
i ängens blomma, i hafvets sand.
Hans land ej gömde så ringa sten,
att lif den saknat, hur liten en!

Han gaf oss sagor, han gaf oss sång,
och lekar sedan! Hur mängen gång
ha vi ej lyssnat med kind i brand
till äfventyren från undrens land.

Och hvem kan glömma, om än så klok,
vad nytt oss lärde Naturens bok,
och huru undrande togs i hand
den stora boken, den Om vårt land.

Och Fältskärn förde oss norden kring,
förtäljde sägner om kungens ring,
om hat och kärlek i krig och fred
bland adelsätter och bondeled.

Sist blomstercykeln. Hur evigt ung
står ej för minnet den blyga «Ljung»
med friska blommor och «Nya blad»
och sol och vårdoft kring hvarje rad. --

Nu hvilar skalden. Hans dag är all.
Men Gud välsignat hans höga kall,
och djupt i hjärtat det ädlas tolk
för sekler gömmes av Finlands folk.

P. Nordmann.