Torvalds, Ole

F. 4.8.1916

D. 8.2.1995

 

Efter en längre tids sjukdom avled författaren och förre chefredaktören, fil. dr Ole Torvalds den 8 februari 1995 I Åbo, 78 år gammal.

Ole Torvalds föddes den 4 augusti 1916 och växte upp i Ekenäs. Hans dragning till litteraturen trädde fram I unga år. Redan som fyraåring lärde han sig läsa, i stort sett på egen hand, i en atmosfär präglad av hans mormor, där respekt rådde för boken. Under skoltiden blev det på den tiden inte överhövan rika stadsbiblioteket i Ekenäs noggrant genomsnokat. Grunden lades småningom till ett eget bibliotek, utvisande den något splittradenyfikenhet - om den har han själv talat - som i ordets bästa bemärkelse skulle prägla hela hans liv. Under studietiden i Helsingfors – och under en termin som stipendiat i Göteborg - kunde det hända att han sparade in en måltid till förmån för ett antikvariatbesök. Vad det då gällde att inköpa var framför allt skönlitteratur samt arbeten i litteraturhistoria och nordisk filologi. När han längre fram kunde lägga sig till med Svenska Akademiens kolossala ordbok i stort folioformat kände han en "häftig glädje". För omkring tio år sedan berättade han om hur han hoppades att hans efterkommande skulle bära någon del av den av och an till hans grav - "dock inte en dag när det regnar eller snöar och boken kan ta skada". 

Hur nära till hands låg det inte för den, vars håg riktade sig mot humaniora av dethär slaget, att ägna sig åt recensentens yrke, åt kritikerns kall. Ole Torvalds gjorde det. Men han lyckades kombinera detta med så mycket annat; han blev inte endast, i olika tidningar, en av våra pålitligaste och mest uppmärksammade kritiker, vandrande långt på sidan om skönlitteraturens, litteraturvetenskapens och teaterns vida fält, han mblev också en av våra ledande journalister, en av de dagliga värven hårt pressad chefredaktör i tur och ordning för Västra Nyland 1941-45, för Österbottningen 1947-48 och för Åbo Underrättelser 1958-67 - andra tidningsmannavärv här onämnda - och han blev en av våra finaste diktare. 

Som lyriker debuterade han i bokform strax före vinterkriget, 1939, med , "Vi sjunger inte för dem". Under krigstiden följde "Ointagligt land" (1942) moch "Hemligt medansvar" (1944), båda kännetecknade av hans vilja att i en hård tid ställa sig i ledet bland försvararna av hotade livs- och kulturvärden. Med dessa samlingar trädde han fram i första ledet bland de unga finlandssvenska lyrikerna. Med "Strängar av aska" (1954)och "Mellan is och eld" (1956) vann många nya element insteg i Ole Torvalds alstring. Särskilt bör understrykas hur de fint fångade intrycken av livet och människorna i den yttersta skärgården allt mer fängslade författaren. Också senare hämtade han gärna sina motiv från den, framför allt från det av honom så högt älskade Tunhamn. Där lockades han av havsbandets särpräglade stämning, och den förmedlade han på ett lyhört, starkt engagerande sätt till sina läsare, också i "Livstecken" (1986) och "Vågmärken" (1988). En ofta ödmjukt trevande, samtidigt djupt mänsklig,möverordsfrämmande och medryckande ton präglar alla dessa med rika variationer utmejslade samlingar. 

Bland Ole Torvalds rent skönlitterära, i bokform utgivna prosa står "Svår glädje" (1946) ensam, men essäsamlingen "Vid källorna" (1961), en avspegling av hans mångfasetterade antikintresse, och de kulturhistoriska Åboskildringarna "Speglingar i en å" (1972) och "Nya blad i 150 vårar" (1974, utgiven till Åbo Underrättelsers jubileum) vittnar om hans utpräglade sinne för de stilistiska nyanserna, inte bara om han förtrogenhet med det sakliga materialet. I hans journalistiska gärning framträdde likartade drag, det må ha varit fråga om ledande artiklar, om kåserier, om reportage - eller, på ett annat plan, om tillfällesvers. (Stundom lät han ändå förstå, att han fattade en del av dagsjournalistiken som något av ett skrivande i vatten).

Glömmas fär inte hans insatser som redaktör för och utgivare av särskilda skrifter, allt från de fräscht redigerade "årtalspublikationerna" på 1940-talet ("1945" etc.) till den åboländska antologin "Notvarp" (1980), inte heller hans högt kvalificerade, omfattande översättarverksamhet. Bland de sista i denna genre är att nämna hans medverkan I "Visor och ballader ur Kanteletar" (1989). - Under åren 1975-83 var han medlem av Svenska psalmbokskommitten. 

Ole Torvalds fick motta talrika yttre bevis på uppskattning, välförtjänta pris o.a. hedersbetygelser, bl.a. en doktorsgrad honoris causa vid Åbo Akademi (1978). 

Många är de som bevarar Ole Torvalds rika, av stark och mångsidig kulturvilja präglade personlighet i tacksamt minne, en personlighet där humorn och försyntheten lyste fram, förenade med de äkthets- och sanningskrav som kännetecknar en man i det diktade och offentliga ordets tjänst.

 

OLOF MUSTELIN