Det blåser en styv sydvästlig vind i Åbolands skärgård. Jag hörde att du dog den 15 juli 1998. I en sjukdomsattack i ditt hem i Pargas. Jag känner din grova näve om min nacke, din fårade panna mot min, jag ser din kärleksfulla blick i mina ögon, och hör ditt djupa "hmffff' i mina öron.
Tack för allt du gav, och det var inte lite!
Du var skådespelare, teaterman, sjöman, donare, bokförare och framförallt, stridskamrat och mänska. Jag kan inte ditt livs historia, men vet att de du delade ditt liv med alltid kommer att minnas dej … med motstridiga känslor. Jag skall försöka återge en bild av dej ur mitt personliga perspektiv.
Du var på Lilla Teatern när jag lärde känna dej. Själv var jag skådespelarpraktikant, och blev omtumlad, förbryllad och inspirerad av allt jag mötte. Och du tog hand om mej. Du lärde mej att teaterrymmer allt som mänskligt är, från kärlek, hat och småsinthet till stora tankar, livsåskådning och kamp för ett rättvisare samhälle.
Det var sjuttiotalets politiska teater, och den förde oss till Åbo, till Åbo Svenska Teater. Du trodde på ett kollektivt arbete, och var den värsta individualist jag känt. Du gav förtroende, och tärde hårt på vår solidaritet. Och vi ställde upp på dej och på teatern, för vi visste att du hade rätt. Att teater aldrig får bli enkel för det är inte livet heller.
Du gjorde ingen hemlighet av att livet kunde slå bakut för dej, och du dränkte dina sorger med varierande framgång. Och vi var ganska förskräckta ibland. Men din framgång som scenkonstnär var obestridlig, dina rolltolkningar var genomsyrade av sträng professionalism och generös sårighet.
Jag glömmer aldrig din frukthandlare I Cabaret, och ditt porträtt av uteliggaren och alkoholisten Sture Lindström i Stumpen. Sen skildes våra vägar, du gjorde Svejk på Lilla Teatern och jobbade på Wasa Teater, du blev fårfarmare, teaterinstruktör och jag vet inte vad, men åttiotalet skulle föra oss samman igen. Jag fick spela mot dej på film, det vill säga i Tvserien om Harjunpää där du gjorde Ossi, och senare gjorde vi en TV-monolog ute I ditt Simonby. Aldrig har jag varit så rädd som då, du hade inte kollat posten på någon vecka och verkade närmast förvånad när jag kom med TV-teamet till ditt hem. Men traktorn startade.
Du läste mina luntlappar, bad mej stryka två tredjedelar av texten och var suverän. I din rolltolkning. Och Uffe, det är judet som räknas när det gäller. "Det handlar om dem som samhället har sparkat I huvudet, om dem som är 'dropouts', ta Ossi som exempel, han har bara soptippen och sin morsa", har du sagt en gång.
I skrivande stund väller tårarna fram, och jag vill bara tacka dej. För ditt jobb med teater, med teateramatörer, för de stunder av insikt om livets rikedom du gav publiken. Och för stunderna av gemenskap i vårt skrangliga musicerande I Morkku-Orkka, Foajeorkestern. Du på tvärflöjt, Arto Rintamäki på altblockflöjt och jag på klarinett.
Du startade din teaterbana på Åbo Studentteater i Ralf Långbackas regi av "En clown måste ha gått vilse", ditt sista scenframträdande blev Sture "Stumpen" Lindströms dödsmonolog vid Åbo SvenskaTeaters 75-årsjubileumsföreställning I Januari 1995. Du skulle ha fyllt 62 år den19 juli. Du var julibam liksom jag. Min klarinett ljuder för dej.
Morjens.
JOHAN SIMBERG