Ulfvens, Levi

✻ 10.6.1926

† 1.10.2015

En av de verkliga eldsjälarna inom finlandssvenskt kulturliv, pol.mag. Levi Ulfvens, avled 1.10.2015 i Helsingfors. Han var född 10.6.1926 i Töjby i Korsnäs och blev drygt 89 år gammal. Aktiv och produktiv var hans devis, från början till slut. För oss som lever i överflödets Finland är det svårt att föreställa sig ur vilka förhållanden Levi Ulfvens reste sig och utvecklades till en man med akademisk examen och mångsidig karriär i huvudstaden. Han föddes som åttonde barnet i ett bondehem, där pappan och husbonden dog redan när Levi var knappt tio år gammal. Hans mor blev ensam med jordbruket och en storfamilj, som bestod av sex pojkar och tre flickor. Kriget lade sten på bördan då fyra av bröderna var vid fronten i flera års tid. Slitsamt arbete på åker och äng kunde ha varit Levis lott under hela livet, men han ville annat och satsade på att som privatist läsa till student.

I en kammare i Töjby pluggade han ensam – tydligen sporrad av sin äldre bror Birger, som också blev akademiker i Helsingfors – och tog sedan bussen till Vasa för att tentera sina kurser. Han lyckades i sina föresatser och kunde efter en ganska exceptionell studiegång sätta vita mössan på huvudet i maj 1948. Med hans egna ord: ”Jag kom till hembyn med studentmössan på huvudet och lät mig beundras av hemfolket. Studentmössan hängde sedan på en krok i kammaren ovanför min säng. Där lyste den som en soluppgång efter en ljuvlig vårnatt.” Efter detta följde studier i statslära och nationalekonomi vid Helsingfors universitet. Inte där heller fanns det något överflöd att ta till – såvitt jag vet var en gammal rock, ett par byxor och en skjorta all den utrustning han kunde ta med sig till huvudstaden. Men han trivdes som fisken i vattnet och verkade med framgång bl.a. inom Vasa Nation. Förvärvslivet kom i huvudsak att gälla ekonomi, och även där gjorde han väl ifrån sig och avancerade till direktör inom Helsingfors Sparbank, numera Aktia, en post som han pensionerades från 1988. Då hade han varit anställd på banken i 35 års tid. ”Banken var mitt liv och min värld”, har han själv konstaterat. Vid sidan av bankingen brann han för kulturen och brukade ibland kallas för självaste Mr. Kultur. Inte minst för att han var synnerligen aktiv inom Svenska kulturfonden, Svenska litteratursällskapet, Konstsamfundet och Pro Juventute Nostra. Alla dessa åtaganden varade länge och visade på genuin uppoffring – han var en regelrätt arbetsmyra i det allmännas tjänst. I kulturfonden var han sekreterare åren 1963–71 och sedan ordförande 1972–92. I litteratursällskapets finansråd verkade han i över 25 års tid.

Hans böcker om kulturen – och framför allt om kulturfonden, beskriven i böcker som utgavs 1981, 1987, 1994, 1997 och 2001 – vittnar om detta aktiva intresse vid sidan av bankjobbet. Han skrev också böcker om skolan och ungdomsföreningen i hembyn Töjby och en bok om sin egen livsvandring, nämligen ”På levitens väg. Arvet från storstugan” (2004, 262 s.). I de finlandssvenska dagstidningarna, framför allt husorganen Hbl och Vbl, medverkade han frekvent med artiklar och insändare i flera decenniers tid. Han medverkade också i tidningen Landsbygdens Folk som kolumnist. Flera skrivmaskiner nöttes upp när han hamrade på tangenterna år efter år, men som pensionär gick han över till att skriva på dator och skaffade en ny laptop ännu som 88-åring. Efter pensioneringen kunde han allt mer satsa på rötterna i Österbotten och tillbringade en lång rad med lyckliga somrar – några gånger ett halvt år i taget från april till oktober – i det gula huset vid kyrkan i Korsnäs. När Levi syns på cykel på landsvägen i kyrkbyn är sommaren nära, sade man på orten. Men det var inte bara cyklingen som fyllde dagarna – också mångahanda sysslor som läsande, skrivande, snickrande, trädgårdsodling, skogsskötsel, gräsklippning och renovering av stugan fick sin beskärda del av tiden. Levi smälte på ett naturligt sätt in i lokalsamhället och gjorde aldrig något nummer av att han hade ena foten i salongerna i Helsingfors. Han uppträdde ofta vid festligheter på sommaren och filade grundligt på talen före varje uppträdande. Det fanns en stor syskonskara, om också utglesad med åren, att besöka och han bjöd gästfritt och gärna vänner och bekanta på trevliga sammankomster. Prästgårdsmuseet i Korsnäs var ett av hans skötebarn som han var med om att utveckla under årens lopp. Liksom också biblioteket i Korsnäs som han besökte varje vecka under somrarna och som varje år kunde räkna med en försvarlig hög med böcker i donation då Levi städat ur hyllorna i Helsingfors.

Levi var en passionerad bärplockare och gav sig frimodigt ut i skogarna och på mossarna med bärkorgen i högsta hugg. Otaliga var de korgar med gyllengula hjortron som han bar hem. Och på senare år kunde han dessutom satsa tid och intresse på de strandtomter som införskaffades vid Svalbådan och som skulle bebyggas på lämpligt sätt. Hälsan stod honom inte alltid bi, och många var de gånger då han reste sig efter en svår sjukdom som en Fågel Fenix ur askan. Sommaren 2015 var han svag och trött, men kunde ändå tillbringa över tre månader i stugan i Korsnäs. Nu hade cykeln lagts åt sidan, men han körde bil och styrde traktorgräsklipparen med van hand. De sedvanliga simturerna vid Svalbådan blev inte mera av, men han fick ännu möjlighet att sitta i lugn och ro på bryggan och plaska med tårna i vattnet. Tyvärr var det nu så gott som slut på krafterna, och den sista nedförsbacken tog vid i början av augusti med vistelser på sjukhus och bäddavdelning. En kort tid var han ännu på fötter i Korsnäs, men när återresan till Helsingfors inför vintern skulle ske var han i praktiken sängliggande. Han togs igen in på Haartmanska sjukhuset, där han varit så många gånger tidigare, och från den resan blev det inte mera någon återvändo.

Det är betecknande att det igen var det gula huset vid kyrkan i Korsnäs som var skådeplats när denna sorti stod för dörren. I början av 1950-talet hade Levi träffat en trevlig flicka från kyrkbyn, och på den vägen blev han bekant med sina kommande svärföräldrar, som då hade bott i drygt 15 års tid i huset. Med tiden blev han som en son i huset, och bröllopet med hans kära Rose-Maj firades som sig bör just i detta hus i juni 1954. I ett 60-tal år kunde Levi och Rose-Maj återvända till sin fristad i Korsnäs, alltid sida vid sida och ivrigt sekunderade av svägerskan Maj-Len. Både guld- och diamantbröllop kunde firas på rätt ställe.

När den sista resan till Helsingfors inleddes var det givetvis alltid lika lojala Rose-Maj som stod vid hans sida, liksom sonen Johan och dottern Gunilla. Barnbarnen står nu i tur att efter hand överta det gula huset. Hittills är det alltså fyra generationer som fått njuta av den serena sommartillvaron vid kyrkan i Korsnäs.

Johan Ulfvens

--

(Levi Ulfvens mottog Svenska folkskolans vänners folkbildningsmedalj i silver 1982)