Valros, Fredrik

Då Fredrik Valros dog i Stockholm den 10 mars 1956, 69 år gammal, förlorade vårt släktled sin märkligaste finlandssvenska journalist och en av dem som gjort mest för att bygga upp en ömsesidig, på kunskap fotad förståelse mellan Finland och Sverige. 

Han kom som ung man från Kyrkosundsskär i Åboland till Helsingfors, där han redan under studieåren framträdde som vaken, kringsynt och beläst debattör. Sin första verkligt betydande insats gjorde han i början av vår självständighetstid 1919-21 som huvudredaktör för Svenska Tidningen i vars spalter han målmedvetet verkade för att den unga republiken skulle bygga sin fram tid på sund grund och att finlandssvenskarna i det fria fosterlandet skulle få trygghet och trivsel. 

Hans viljestyrka fick smidig slagkraft genom ett språk och en stil, som både i ans och livsnärhet höjde sig betydligt över vad våra tidningsläsare då var vana vid. Sedan följde några år i Sverige, under vilka Valros utvecklade en mångsidig behärskning av den moderna publicistiken och förvärvade grundlig kännedom om det raskt framskridande samhällslivet i vårt grannland. Det fick vi tillgodogöra oss då han efter sin återkomst till Finland med levande kunskaper, uppslagsrikedom och frisk vilja på ledande post gjorde en värdefull insats i Hufvudstadsbladets redaktionella förnyelse. 

Det tyngst vägande skedet i Fredrik Valros tidningsmannagärning hemma i Finland var dock åren 1930-44, då han som chefredaktör för Svenska Pressen utan dagtingan för stundens politiska modeläror förde sin kamp mot de antidemokratiska krafterna hemma och ute, mot våld och den opportunism som äventyrade grundläggande moraliska samhä1lsvärden. Han skydde ej att bli de »realpolitiska» maktägarnas obekväma opponent. Så långt det gick för krigstidens censur förde han fram också obehagliga sanningar som var nödvändiga för att folket skulle kunna bevara den sunda och oförvillade omdömeskraft, utan vilken ingen framtid kunde räddas. 

Men vår krigstida regering tystade 1944 med indragningsmakten, det nazistiska Tyskland till behag, Fredrik Valros och hans tidning. Efter en kortare verksamhet som Hufvudstadsbladets korrespondent i Stockholm blev Valros svensk programdirektör i vår rundradio, där han säkrade väsentliga finlandssvenska intressen, men återflyttade snart till Sverige för att i samråd med Finlands beskickning där leda en mycket betydande och framgångsrik informationsverksamhet om vårt land. För den hade han enastående förutsättningar genom sin grundliga kännedom om de båda ländernas samhällsliv och det utomordentliga förtroende han inte minst under kampens år vid Svenska Pressen lyckats vinna inom rikssvensk press. Mycket annat kunde nämnas: bl.a. Fredrik Valros stimulerande insats som ordförande i Finlands Svenska Publicistförbund. 

Stridbarheten i Fredrik Valros journalistik, som särskilt framträdde under åren i Svenska Pressen, bottnade inte i enveten lust att fäkta för fäktandets skull, utan i den djupa övertygelsen att han var ute i angeläget ärende och att pressfriheten verkligen var till för att brukas om den skulle gälla något i samhället. Ty likasom en demokrati som bara vegeterar och inte ställer problem under debatt löper fara att förtvina, så faller ookså en obrukad yttrandefrihet lättast bort när företagsamma och mäktiga mörkmän vill, medan en meningsfylld debatt inte lika lätt tystas ned. Söndagsseglare i bleket var Fredrik Valros minst av allt. Att styra mot framtidslandet var för honom aldrig att flyta bekvämt och försiktigt med strömmen. Han tog hårt väder då kursen och samvetet krävde det.

A. G-k