Vida kretsar i vårt land berördes smärtsamt av Birgitta Vikströms bortgång.När hon dog den 24 oktober 1994 var hon bara 62 är gammal och ännu ung och ljus i själen.
Nu hade ärkebiskopen förlorat sin samstämda livskamrat och det aktiva, helhjärtade stöd hon var honom i hans krävande ämbete. Ett-,sällsynt fint samspel - som först i tolv är gagnade Borgå stift, och sedan lika länge Åbo ärkestift och hela Finlands kyrka – avbröts mänskligt att döma alltför tidigt.
In i det sista, genom månaderna av vikande hopp, hade Birgitta Vikström kvar den själsstyrka, det glada mod som präglade henne både sominspirerandepedagog och som allsidigt utrustad värdinna i två biskopsgårdar.
Inte minst som sådan lämnar hon viktiga spår efter sig, viktiga särskilt för dem som i framtiden blir "markpersonal" i biskops- och prästgårdar och vill klara detta fullödigt, utan att utplåna sig själva och gräva ner egna talanger.
Alla är dock inte skapta att lika självfallet axla dubbel börda och bära den med glädje. Men lärardottern från Gamlakarleby var specialbegåvad för att handskas pedagogiskt med lågstadiebarn. Hon gjorde det med liv och lust I nära 40 år, halva tiden jämsides med biskopshustruns mångskiftande plikter, och längsta tiden i Åbo.
Hon var en lysande pedagog och höll kvar sin profil som självständig yrkeskvinna livet igenom. Många goda frön har hon sått både i yngre kollegers och en massa elevers sinnen.
Att hon hade ärvt och utvecklat också mett praktiskt handalag bidrog till att allt gick väl, också fostrandet av egna barn. I deras mor fanns både en Maria och en Martha.
Helt naturligt kändes det när nhon år 1978 blev vald till ordförande för Finlands msvenska marthor och kvarstod som sådan i tio år, alltså även efter överflyttningen till Åbo år 1982. Iderik och handlingskraftig var hon, och hennes visioner om nya mål gav också hela landets martharörelse ett bra lyft. De två åren som ordförande för Nordens husmodersförbund mgick heller inte spårlöst förbi. Birgitta Vikström ställde aldrigm upp enbart som galjonsfigur. Hon tog mark också i nya sammanhang. Och ingrep.
När hon år 1991 tilldelades Fredrika Runeberg-priset, som ges för "samhällsmoderlig insats", var detta en erkänsla dels för en ovanligt lödig lärargärning, dels för den kraftiga framåtpuff hon gett martharörelsen.
En frisk fläkt var hon också i prästfruarnas förbund, både det svenska och senare det finska. Yrkeskvinnor i prästfruroll och kvinnliga prästers äkta män gav helt nya debattämnen och behov av nya grepp.
Efter pensioneringen från lärarjobbet i Åbo år 1992 ställde hon sina krafter till förfogande i flere nya sammanhang. Hon gick med i ledningen för ett pensionärshem, hon ställde upp för Unifem, och den första egna erfarenheten av cancer utlöste aktivitet även i den lokala cancerföreningen.
Hon hade en påfallande förmåga till handfast nyengagemang.
Men hennes varma känsla för barn, och viljan att hjälpa dem till en harmonisk utveckling, höll i sig också efter läraråren. För sina barnbarn var hon en mönstergill mormor och farmor, men hon hann med mycket mer. I sin hemförsamling under de sista åren, Åbo svenska, var hon aktiv särskilt i församlingsfadderkretsen. Där delade hon med sig av sin egen glada kristendom, tryggt förankrad i tro och tradition, men tolerant nog för att nå också andra än de redan säkra och övertygade. A
tt förmedla religiös tradition och kristen sed till de yngsta var viktigt för henne, och med sin kreativa läggning fann hon många sätt för det. I biskopsgårdar och klassrum har hon och barnen byggt julkrubbor och påskträdgårdar, och med dottern Monica har hon gett ut en bok med tips om hur man ihem och skola kan fira barnanpassad andakt kyrkoåret runt. Den boken finns på svenska och finska och numera också på estniska.
Också annat av henne finns i tryck, men en plan på en ny liten bok hann aldrig fä form. Den skulle hjälpa dagens barn att fatta vad de tio budorden har att säga i deras och allas vär värld, där bristen på normer och etik lämnar allt kusligare spår.
Den boken blev oskriven, och åtskilligt annat, som denna intensiva människa hade tänkt sig hinna med, blev ogjort. Det känns djupt vemodigt. Men det verk som hann bli utfört är gott, och är som livsverk något att tacksamt minnas och inspireras av.
Birgitta Vikström var vuxen de roller livet gav henne. Hon var öppen och klarsynt, som det höves i en tid med stora förändringar. Hon tändes av det positiva nya, men vaskade också fram guldkornen ur det gamla.
Det finns värme och lyskraft i minnet av henne.
META TORVALDS