F. 5.9.1905
D. 6.11.1990
- Utan all min förtjänst och värdighet.Så hade 85-årige folkskolläraren Edvin Vikström, född 'den 5.9.1905, med största sannolikhet kommenterat det, att han med anledning av sin bortgång på Svenska dagen den 6 november 1990 samma kväll ihågkoms av landets samtliga biskopar I samband med en andaktsstund i ärkebiskopsgårdens kapell i Åbo.
Orsaken till att biskoparna var församlade I ärkebiskopsgården var kyrkomötet som den dagen inleddes i Åbo. Värd för samlingen var en av Edvins söner, ärkebiskopJohn Vikström och en annan deltagare var en annan son, biskopen i Borgå stift, Erik Vikström.
Den sannolika kommentaren till den unika situationen är på många sätt typisk för Edvin Vikström, men är trots det kanske lätt att missförstå.
Man kunde lätt förledas att tro, att kommentaren är ett utslag av en nästan utplånande tillbakadragenhet. Tror man tror man helt galet.
Folkskolläraren Edvin Vikströms liv var fyllt med aktiviteter. Detta till den grad att en av minnestalarna vid hans begravning i Kronoby, där han bodde och utförde sin livsgärning, konstaterade, att det hade varit betydligt lättare att säga vad han inte deltagit i än att säga vad han deltagit i.
En av orsakerna till denna kommunala och kyrkliga aktivitet torde kunna sökas I Vikströms utbildning till lärare . Under seminarieåren i Nykarleby hjärntvättades han tillsammans med sina studiekamrater på ett positivt sätt till att bli inte endast lärare utan kulturbärare . För Edvin Vikström betydde det att vara allmänt aktiv, att inte säga nej om man blev tillfrågad, att inte dra sig undan bara för att man kanske inte ville engagera sig.
När telefonen ringde hemma hos Vikströms var det därför mycket sällan Edvin fanns på plats. Det stående svaret hustrun Hilma eller något av barnen John, Margareta, Håkan eller Erik kom med var: Han är på sammanträde och kommer senare.
Det kan kanske låta romantiskt , men att stiga upp vid fyratiden på morgonen för att binda borstar av det material man samlat ihop kvällen innan , att vid sidan av lärararbetet och de otaliga förtroendeuppdragen tillsammans med hustrun sköta ett minijordbruk för att dryga ut den skrala lärarlönen och få ekonomin att gå ihop … ja, i den svettiga och synnerligen jordnära vardagen var slitromantiken fjärran.
Om man inte kan tala om Edvin Vikströms enskilda vardagar i romantiska ordalag, kom i alla fall hans liv att bli något av en dikt eller lovsång till enkelhetens och anspråklöshetens ära. En enkelhet som fick sin början på ett mycket symboliskt sätt: i dopet fick han endast ett förnamn. Så var det inte tänkt, men grannen,som enligt tidens sed i Edvin Vikströms födelsekommun Esse, förde pojken till prästgården glömde helt enkelt bort det andra namnet. Så kom det sig, att hanmsom skulle ha hetet Edvin Evert Vikström fick heta endast Edvin Vikström.
Enkelt och anspråkslöst var Edvin Vikströms liv också i den bemärkelsen, att han valde att tjäna där han hade ställts, alltså i Kronoby kommun. Eller det vore kanske rättare att säga, att han levde sitt liv med hemkommunen som centrum och bas. Edvin Vikström engagerade sig nämligen också i verksamheter på riksplanet. Bland annat var han aktiv inom Finlands svenska folkskollärarförbund och Kristliga lärarförbundet, han satt under ett drygt decennium i Svenska Finlands Folkting och sist men inte minst förde hans predikoresor honom ut över Kronoby kommuns gränser.
Trots lärarvärvet, de många förtroendeuppdragen och slitet med att få ekonomin att gå ihop blev tid över för Edvin Vikströms stora fritidsintresse: idrotten. Det intresset smittade av sig på sönerna och via dem på sonsönerna vilket bland annat lett till en årlig fotbollsmatch mellan vikströmarna och den lokala bollklubben I Hovsala!
Kanske var det denna mångsidiga aktivitet och alla de kontakter och den "världsvana" uppdragen medförde som gjorde att enkelheten och anspråkslösheten i Edvin Vikström kombinerades med en naturlig patriarkalisk framtoning.
Den tog sig konkret uttryck bland annati, att han, byskolläraren från Hovsala folkskola, var familjen Vikströms överhuvud och förde familjens talan också vid tillfällen där hans två biskopsöner och/ eller rektorsonen Håkan var närvarande.
Det var Edvin Vikström som helt naturligt och självklart stod för tacktalet där det kanske egentligen borde ha hållits av någon av sönerna. Men Edvin fann detvara sin plikt att tacka också å deras vägnar.
Grunden för detta till synes enkla liv I vilket smått och stort, vardag och helg, kombinerades med en nästan medfödd självklarhet var en övertygelse om att Gud var alla goda gåvors givare. Och gåvor är ingenting man talar föraktfullt om, men inte heller något man kan yvas över.
Därför kunde Edvin Vikström, oberoende av vad som förorsakade kommentaren, uppriktigt och utan falsk blygsamhet säga: - Utan all min förtjänst eller värdighet.
STIG KANKKONEN