von Bonsdorff, Bengt
f. 9.4.1936
d. 31.8.2006
Bengt von Bonsdorff föddes den 9 april 1936 i Helsingfors. Han tog studentexamen vid Nya svenska läroverket 1954, bedrev sina studier vid Helsingfors universitet med konsthistoria som huvudämne och utexaminerades som filosofie magister 1964. År 1961 inleddes arbetskarriären vid Finlands nationalmuseum. Då Föreningen Konstsamfundet år 1964 anställde honom som amanuens kunde han knappast ana hur lång och fulländad bana som museiman, administratör och konstkännare han hade framför sig. Uppgiften var en utmaning: ett nytt museum skulle organiseras enligt Amos Andersons (1878–1961) testamente. På 1960-talet var fältet fritt, i Finland fanns endast ett litet antal konstmuseer och efterfrågan på konstupplevelser var stor. Bengts idéer var fräscha och nydanande. Ett konstmuseum skulle vara ett levande centrum där det ständigt hände saker och där var och en trivdes, inte minst barnen, som nu fick både skapa och ställa ut i museets lokaliteter. Publikströmmen var bestående och gamla besökarrekord slogs successivt. Amos Andersons konstmuseum hade fått en flygande start, och år 1966 befordrades amanuensen till museichef.
Några år efter museets invigning (1965) skapades den mångsidiga linje som museet i stort sett följer än i dag. Tyngdpunkten låg i en mångbottnad, aktiv utställningsverksamhet. Speciellt hyste Bengt kärlek till den moderna konsten. Under årens lopp fick unga konstnärer gott om utrymme. Ändå var Bengt insiktsfull nog att inse att ett museum i den lilla huvudstadsregionen specialiserat enbart på det nya inte skulle klara sig i längden. Såväl äldre konst, kulturhistoria som formgivning kom också att aktivt ingå i utställningsverksamheten. Tack vare sina internationella kontakter lyckades Bengt importera en lång rad högklassiga utställningar som man i dag endast kan drömma om. I synnerhet fann den nordiska konsten ett språkrör i Amos Andersons konstmuseum. Bengt var uppskattad, och tack vare gott samarbete med andra föreningar och institutioner kunde han förverkliga mera påkostade utställningsprojekt.
För Bengt var Amos Andersons konstmuseum alltid ett fjärde barn som han hyste stor omsorg för. Ofta drog man ett likhetstecken mellan honom och museet. Att hålla på konstens och museet sida var en princip som han inte gav avkall på, någon gång även till finansiärernas förfäran. Från början till slut ledde Bengt museets verksamhet med det ädla mottot ”litet är vackert” i tankarna. För att kunna följa upp ökade krav på utrymme och teknik drev han igenom två stora och mödosamma ombyggnadsprojekt på 1980- och 1990-talet. Det senare utvidgningsarbetet skedde under svåra förhållanden då Bengts hustru, Irja allvarligt hade insjuknat. Bengts entusiasm för konsten var outtröttlig. Med aldrig bristande tålamod lyssnade han till konstnärernas idéer och problem, likaledes var han genuint intresserad av publikens trivsel. Han beklagade sig aldrig och tänkte sällan hierarkiskt på arbetsfördelningen inom museet: en museichef var duglig nog att byta trasiga lampor och ”ta i spaden för att gräva i leran”. Trots sina med tiden växande administrativa och finansiella uppdrag tappade Bengt aldrig intresset för att jobba med det viktigaste: konsten och konstnärerna.
Förutom att Bengts huvudsakliga livsverk var museet vid Georgsgatan 27 var hans engagemang också på annat håll åtskilliga. Chefen för Amos Andersons konstmuseum ansvarade samtidigt för museiverksamheten på Söderlångvik gård i Dragsfjärd. Utvecklandet av museiväsendet överlag stod nära till hands för Bengt bl.a. via det finländska respektive Nordiska museiförbundet. Hans expertis och kunskap utnyttjades då minnesmärken och statyer skulle resas eller operahus byggas, stipendier utdelas och utlåtanden plitas. Bengt skrev också gärna. Förutom i museets egna publikationer finner man hans texter i talrika uppslagsverk, böcker och utställningskataloger. Sin licentiatavhandling skrev han om Felix Nylunds konst.
Under sina sista år i tjänst mottog Bengt von Bonsdorff flera hedersbetygelser för sina gärningar, bl.a. förlänades han professorstiteln år 1998. Då han i april 2001 gick i pension överlät han ett nyrenoverat, välmående museum till sin efterträdare. Det stod dock klart att pensionären inte hade för avsikt att lägga sig på sofflocket. Han fortsatte som en aktiv skribent och forskare, han var styrelseordförande för Villa Gyllenberg samt styrelsemedlem såväl i Signe och Ane Gyllenbergs stiftelse, Gösta Serlachius konststiftelse som i många andra fonder och föreningar.
I Bengts liv fanns det också en vardag som fylldes av samvaro med familjen och en senare växande skara barnbarn. Rikligt med vänner hade han, var omtyckt och sällskaplig. I sin ungdom trivdes Bengt bra i studentlivet och verkade bl.a. som kurator för Nylands Nation, senare fortsatte han umgänget bl.a. inom Rotaryrörelsen. Hans nyligen påbörjade karriär som pensionär, morfar och farfar avbröts dock av en plötslig, oanad sjukdom. I och med Bengts bortgång försvann en stor eldsjäl från det finländska kulturlivet och en museiman av gentlemannarang.
Bengt von Bonsdorff avled den 31.8.2005.
KAJ MARTIN
kurator vid Amos Andersons konstmuseum