von Bonsdorff, Göran

f. 18.3.1918

d. 18.10.2009

Göran Edvard von Bonsdorff föddes 18.3.1918 i Helsingfors i en akademisk och läkarsläkt. Som vuxen hänvisade han ofta till fredsforskaren som mänsklighetens läkare. von Bonsdorff skrev studenten från klassiska linjen vid Svenska Normallyceum 1935 och påbörjade därefter sina studier vid Helsingfors Universitet med historia som huvudämne – jämsides med ett ystert studentliv vid Nylands Nation.

Liksom för många i hans generation blev krigsåren avgörande för Göran von Bonsdorffs fortsatta bana: han fann kriget vara det mest vansinniga av människans påfund. Hemkommen från kriget flyttade han över till den nygrundade Statsvetenskapliga fakulteten och disputerade där år 1950 med avhandlingen Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik åren 1917–1923.

Samma år förordnades han att medverka vid skötseln av den nygrundade svenska professuren i allmän statslära. Det var början till en lång akademisk bana inom statsläran: som biträdande professor 1952–68, extra ordinarie professor, särskilt i internationell politik, 1968–76 och 1976–81 svensk professor i allmän statslära. Ända tills han fyllde 70 fortsatte han som docent och var stolt över att ha varit verksam i mer än ett halvsekel vid Helsingfors Universitet.

Göran von Bonsdorff var en entusiastisk lärare och forskare som inte räddes att införa nya ämnen. Han hade en viktig roll i etablerandet av internationell politik, freds- och konfliktforskning och u-landsforskning som undervisnings- och forskningsområden. I sin verksamhet inom och utom universitetet drevs han av övertygelsen, att en av kunskapens centrala roller är att bidra till mänsklighetens välfärd. Viljan att verka i denna riktning var ett viktigt incitament i hans engagemang i Samfundet Finland–Sovjetunionen (ordf. 1961–74) samt Finlands Fredsförbund (ordf. 1979–88 och 1992–93) och flera andra organisationer, från den internationella Pugwash-rörelsen till Paasikivisamfundet och Svenska folkpartiet. Han hann vara ordförande för bland annat Utrikespolitiska samfundet i Finland, Statsvetenskapliga föreningen, Statens samhällsvetenskapliga kommission och Svenska Finlands folkting. Särskilt förtjänar också Samhällsvetenskapliga kretsen att nämnas, en vänkrets som samlades årligen för att tillsammans åhöra föredrag och diskutera samhälleliga frågor. Att vara Helsingforsredaktör för Finsk tidskrift var också ett i stort sett livslångt engagemang.

Vid sidan av internationell politik var forskning om finländska partier och idéströmningar det andra huvudstråket i von Bonsdorffs omfattande vetenskapliga produktion. Han var till exempel författare till två och medförfattare till två andra delar av Svenska folkpartiets historik. Av hans vetenskapliga arbeten har två särskilt uppmärksammats, och de förenas av ett brett historiskt perspektiv. Studier rörande den moderna liberalismen i de nordiska länderna (1954) är enligt Dag Anckar en ”pionjärinsats, det första systematiskt-empiriska komparativa arbetet inom nordisk statskunskap”. Inom forskningen i internationell politik har Raimo Väyrynen beskrivit Världspolitik i teknikens tidsålder (1961) som ett verk av bestående vetenskapligt värde. År 1993 blev von Bonsdorff politices hedersdoktor vid Åbo Akademi.

Under hela sitt liv var Göran von Bonsdorff en aktiv debattör såväl muntligt som skriftligt. Han räddes inte att provocera vare sig makthavare eller vedertagna sanningar genom att ställa obekväma frågor, alltid med ett större gemensamt väl i åtanke. Hans civilkurage och demokratiska övertygelse fick 1972 stor offentlighet, då han stod som första undertecknare i ett upprop till president Urho Kekkonen som gick ut på att denne inte skulle gå med på att återväljas genom en undantagslag, utan följa grundlagen. Som en följd av detta utsattes von Bonsdorff för påtryckningar att avgå som ordförande för Samfundet Finland-Sovjetunionen, men lät sig i stället senare återväljas för ännu ett år.

Göran von Bonsdorff fick leva ett aktivt och mångsidigt liv, där de olika sidorna i hög grad bildade en sammanhängande helhet. Som pojke lekte han samhälle med sina leksaksdjur – Konungariket Ström i Ingå, komplett med partier och yrkesgrupper – matade hönsen och bedrev långrevsfiske. Pojken levde kvar i honom hela livet och han fick nya vänner i olika åldrar medan de gamla dog bort. Han kunde var högljudd och stridbar men privat var han oftare mild och stillsam, inte minst som Far. Han hade ett utpräglat sinne för det mänskliga och tyckte om att berätta historier. I sina bästa middagstal iscensatte han politiska händelser, människor han mött och sig själv i dråpliga, ibland absurda kombinationer, och smittade åhörarna med optimism och energi.

Pauline von Bonsdorff