F. 4.6.1940
D. 8.3.2002
Författaren och journalisten, pol.kand. Johan "Seppi" von Bonsdorff avled den 8.3.2002. Han var född i Borgå den 4.6.1940 och blev således 61 år.
Det stod tidigt klart att han skulle leva ett skrivande liv. Konventstidningen Flingan, Husis juniorsida och Studentbladet var etapper på vägen mot det yrke som han sedan utövade i bl.a. Nya Pressen, radions Aktuellt-redaktion, Ny Tid, och som fri skriftställare från 1985.
Han kunde rutinerna utan och innan, men dagspressens ytlighet låg egentligen inte för hans temperament. Han ville tränga djupare, visa strukturer och orsaker bakom ett ofta kaotiskt skeende. Det var utrikespolitiken som var hans främsta område, och han behärskade det mästerligt. Som analytisk kommentator hade han få likar och ingen överman i finländsk press. Vi är många som såg hans stående sida i Kansan Uutiset (ofta också återgiven i Ny Tid) som den viktigaste kompassen när vi försökte orientera oss i en föränderlig värld.
Hans kunskaper var enorma, hans omdöme klart och hans intellektuella hederlighet oantastlig. Men om objektiv journalistik förutsätter brist på engagemang, då var Seppi inte objektiv. Varken i sina många böcker, eller i sina oräkneliga artiklar, på svenska och finska. Han skrev utifrån ett öppet redovisat perspektiv, de svagares, undanskymdas, de nertystades. Antingen det gällde Nordirland, Palestina, Mocambique eller Färöarna. Han var (litet överraskande!) en folkbildare av Topelius art. Och likt denne nöjde han sig inte med att kommentera, han var också hela sitt liv aktivt verksam i en mängd organisationer och alternativa rörelser. Mer än de flesta förkroppsligade han det bästa i 60-talsradikalismen, och det var också han som skrev dess historia i Kun Vanha vallattiin (1986).
De flesta liv blir på hälft. Två projekt arbetade Seppi med när döden sattepunkt: en intervjubok om islam och muslimer i Norden, och en annan om Barösund och människorna där. De böckerna blir aldrig skrivna, men redan planerna visar spännvidden i hans engagemang. Engagerad, men aldrig fanatisk, aldrig enögd. Därför hade han inget behov att svänga kappan när vindarna vände. Den analytiska blicken var ogrumlad, möjligen lite sorgsnare än förr. Och hjärtat satt fortfarande till vänster.
Till sin yttre framtoning kunde Seppi verka inbunden, ibland rentav blyg. Men han kunde också vara en munter sångare och sällskapsmänniska, en skicklig och experimentglad kock och en generös värd. Seppis och Monicas förstamajluncher på Damaskusvägen kommer väl en dag att få sin rad i Finlands kulturhistoria, därrymdes både spirituella skämt och allvarliga samtal om livets gång, där samsades Helan går och Venceremos ! Där fanns den värme ur vilken Seppi hämtade sinkraft, ett hem och ett äktenskap som också en gäst i huset vågar kalla lyckligt.
BENGT AHLFORS