Wager, Leif
f. 11.2.1922
d. 23.3.2002
En av landets mest älskade och karismatiska skådespelare genom tiderna, Leif Wager, född den 11 februari 1922, avled den 23 mars 2002 efter att en längre tid ha kämpat med en svår sjukdom. Leif Wager var en publikmagnet både på film och teater. Hans folkkära filmer ges ofta i repris i tv. Sitt egentliga livsverk gjorde han ändå främst på de två stora nationalscenerna, på Svenska Teatern och på Kansallisteatteri.
Leif Wagers skådespelarkonst kännetecknades av spiritualitet, kunnighet och disciplin, hans personlighet av charm, elegans, humor, en viss känslig vekhet. Det var egenskaper som kunde smälta hjärtan (och inte bara kvinnornas).
Som barn hade han gått i Lycée Montaigne, Paris’ finaste pojkskola, den råkade ligga närmast hemmet. Där drillades pojkarna från åtta på morgonen till åtta på kvällen till att lära sig hyfs och pli, gott uppförande och etikett. De ränderna gick aldrig ur, inte ens då konstnärsfamiljen flyttade till Helsingfors och Leif igen sattes i närmaste skola, den här gången i Svenska Reallyceet (Revan).
Leif Wagers kapacitet i yrket var imponerande. Att han kunde sjunga och dansa, spela piano, gitarr och lite saxofon, att han i början av sin karriär var vacker som en ung gud, ledde till att han, med tiden med lite blandade känslor, fick axla många charmörroller i operetter, musicals och komedier. Men då han gavs tillfälle till det visade han sin styrka också i djupa karaktärsroller. Mot slutet av sitt liv beklagade han att han inte hunnit med fler av dem.
Man kan påstå att Leif Wager som ung nittonåring blev berömd över en natt, tack vare filmen ”Katarina och greven av Munksnäs”. Filmen blev en första lysande milstolpe i hans filmkarriär, som med tiden kom att omfatta över trettio filmer. Låten ”Sua vain yli kaiken mä rakastan”, komponerad av Nils-Eric Fougstedt, blev ett slags kärlekens nationalsång, en evergreen som sjungs i skolorna, på bröllop m.m. Själv nedvärderade han sin egen insats i filmen: ”Jag hade ju ingen teknik och så var jag så ung”. ”Katarina och greven av Munksnäs” enorma succé berodde naturligtvis på Leif Wagers och Regina Linnanheimos nästan hypnotiska sug på vita duken. Men filmen, med premiär 1943, bjöd också på en verklighetsflykt från en värld i krig. En romantikens blå blomma i all sin prakt, långt från verklighetens mardröm. Leif Wager blev på nolltid en hyperkändis. En tidning skrev att hans berömmelse nästan hade antagit Hollywood-aktiga proportioner.
Men under all denna storm av idoldyrkan lyckades Leif Wager hålla en hälsosam distans till sig själv som kändis. Med åren blev han allt mer självkritisk. Dessutom hade han, då fortsättningskriget bröt ut, fått annat att tänka på. Flera av hans skolkamrater anmälde sig frivilligt i arméns tjänst och också han ville göra något ”verkligt”. Han ville gå med som frivillig. Och efter många om och men lyckades han, trots att han då ännu var norsk medborgare. Leifs föräldrar, journalisten Elsa och bildkonstnären, operasångaren Lasse Wager hade båda norska rötter.
Eftersom Leif hade en brinnande lust att göra en insats anmälde han sig som nittonåring till Röda Korset. Han fick arbeta som sanitär och ambulansförare i Helsingfors. Under denna period hände det mera än under hela hans liv dittills, har han sagt.
Vid sidan av RK-verksamheten var han sporadiskt teaterskolelev och filminspelning hade redan diskuterats för hans del då kommenderingen till arméns utbildningscentral i Nykarleby kom och därpå gruppchefsutbildning med hård exercis, köldträning m.m. Men plötsligt förflyttades Leif till Helsingfors, till huvudstabens underhållningsavdelning. I tjugosju månaders tid turnerade och uppträdde han för soldaterna vid fronterna från Ålands yttre skärgård till Vita havet.
Leif Wager var fastanställd på Svenska Teatern från 1942 till 1975 och därefter på Kansallisteatteri från år 1976 till pensioneringen 1989. Hans många filmer från 1950- och 1960-talen går i repris i tv med jämna mellanrum. Han har berättat att han tidigare ibland måste sitta med händerna framför ögonen då han själv kom i bild, han skämdes. Men på senare tid tillät han sig att njuta lite, för de glada minnen en del filmer väckte, främst av hans gamla vänner och skådespelarkolleger. Han spelade mot finsk films stora stjärnor, Regina Linnanheimo, Helena Kara, Tauno Palo, Kyllikki Forssell, Ansa Ikonen. Och mot Eeva-Kaarina Volanen i hans egen favoritfilm ”Kesäillan valssi”. Han gör i den en violinist som försöker dölja sin allt sämre syn.
På svenskt håll mindes han som goda motspelare på Svenska Teatern bl. a. Märta Laurent, som var hans favoritmotspelare i vått och torrt, May Pihlgren, Erik Lindström, Kerstin Nylander, Liisa Tuomi, oberäknelig vildkatt bl.a. i ”My Fair Lady”. Ibland fick han lägga av glamouren och göra psykologskt djupa porträtt, sådana som han gillade bäst, outsiders, udda personer. För filmen ”Genom dimman” (Läpi usvan 1948) hade han själv verkat som talangscout och lyckats få den unga Gunvor Sandkvist framför kamerorna. För sin roll som alkoholist i den filmen fick han en Jussi.
Det han inte kunde gick han envist in för att lära sig. Då han t.ex. på Svenska teatern var japanen Sakini i succén ”Tehuset Augustimånen” talade han fullt begriplig japanska. Han och fru Eva, som var Lotusblomman, hade tagit lektioner. Japaner som såg föreställningen var imponerade. Också då han gjorde succé i ”Kontrabasen”på Kansallisteatteri, ett magnifikt karaktärsporträtt av en i sitt ”kvinnliga” instrument sjukligt förälskad musiker, hade han tagit lektioner för basisten Jorma Katramo. En av hans bästa roller var i mitt tyckte hans Prokofjev i ”Elitklassen” på Kansallisteatteri. Där spelade han mot Jarno Hiilloskorpi (Sjostakovitj) och mot Pentti Siimes infama Stalin.
Leif Wagers professor Higgins i ”My Fair Lady” kommer alla som såg honom aldrig att glömma. I den rollen kombinerade han sina bästa skådespelaregenskaper, intelligens, humor, kvickhet, verbal virtuositet och musikalitet. Musikalen blev en braksuccé, gick 200 gånger och Svenska Teatern kunde betala sina skulder från tjugo år bakåt. Efter en paus på 22 år gjorde Leif Wager 1997 come back på Svenska Teatern i komedin Druvor och russin som den charmanta hjärtekrossaren Charlie.
I sitt yrke som skådespelare var Leif Wager plikttrogen och ambitiös. Han kunde sjunga, spela olika instrument (han studerade i yngre år både pianospel och sång på konservatoriet). Han kunde steppa, något som han ibland gjorde med blixtrande temperament tillsammans med sin hustru och vän Eva Hemming, känd dansare och koreograf. De två var i vått och torrt goda samarbetspartners som i allt stödde varandra.
MARGITA ANDERGÅRD