Wahlroos, Bror

f. 21.1.1928

d. 12.1.2007

”Ingen kan väl läsa medan man promenerar” var en kommentar som jag ofta som barn fick höra. Pappa brukade nämligen alltid ha med sig en bok eller tidning som han läste på butikspromenaden på Korpo eller i Nokkala. Hans läsande var i det närmaste maniskt, men samtidigt var det ett sätt att kontrollera sin omgivning och sina underställda. Han var oerhört stolt över att alltid kunna siffrorna och vara snabbast på huvudräkning.

Avigsidan med läsandet var att ingenting fick gå förbi. Resultatet var att vi i allmänhet hemma hade ett rum fyllt av dammiga tidningar som väntade på att komma in i hans ”lässystem”, och minst fem hyllmeter av olästa böcker. Särskilt intresse kände han för kalendrar och matriklar. I trettonårsåldern lär han faktiskt ha kunnat statskalendern utantill. Det var fortsättningskrigets första år och Bunta anslöt sig till Soldatgossarna och fick en gång rentav skaka hand med Marskalken under hans besök i Åbo. Mötet blev otillfredsställande, emedan den åldrande Mannerheim hade missuppfattat svaret på sin fråga; Bunta hade berättat sig gå i samskolan och sårades djupt av att hans stora förebild fortsatte att skaka hand med Åbopojkarna under uppfattningen att han gick i ”Hamnskolan”.

Bunta kom under sitt liv att dekoreras av mer än ett dussin europeiska länder, men mest tyckte han ändå om att påminna om att han veterligen var den enda människa i världen som erhållit förtjänsttecken från alla tre tyska stater. Som soldatgosse och ordonnans hade han nämligen fått en förtjänstmedalj av den tyska tropp som förlagts till Åbotrakten och som han, politiskt inkorrekt, fortsatte att bära vid sidan om sitt DDR-storkors och sitt västtyska kommendörstecken. Under sista året i Åbo svenska samskola anmälde han sig som frivillig till militärtjänst och knöts till 75:e lätta avdelta luftvärnssektionen. Dess andra rekryter, med Ulf Roos och P-H Nyman i spetsen, förblev hans vänner genom livet. I motsats till så många andra tappade han ingen tid i kriget utan kunde som sjuttonårig inleda sina studier vid Åbo Hanken och utexamineras som diplomekonom två år därefter.

Sedan följde de för en ung ekonom nästanobligatoriskaårenpå Pappersbruksföreningen, under vilka han avlade ekonomie magisterexamen och inledde sina studier i juridik vid Helsingfors Universitet. Snart flyttade han till agenturfirman Telko och avlade högre rättsexamen. Den påbörjade doktorsavhandlingen i handelsrätt blev aldrig färdig, men juris licentiatexamen slutförde han samtidigt som han övergick i Södra kajens tjänst.

Som verkställande direktör för Metallindustriföreningen och Industriförbundet lade han grunden till den ledningsstil som senare kom att ge anledning till mycken kritik och en del uppskattning i media. Han gavs mycket ansvar som mycket ung, men innanför den självsäkra ytan stod nog en ganska osäker ung man att finna.

Efter ett kort inhopp som vice verkställande direktör på Fiskars, som då var ett mångbranschföretag som producerade allt från plasttallrikar och glasfiberbåtar till armeringsstål och plogar, utnämndes han år 1969 till kanslichef för handels- och industriministeriet. Det var en tjänst han kom att inneha i mer än 23 år, under vilka han arbetade med 38 regeringar och 26 ministrar. Mer än hälften av dem klassificerade han som helt värdelösa, men hade alltid ett gott ord att säga om Ulf Sundqvist.

År 1978 blev en vattendelare i Buntas liv. Han fyllde 50 år, men samtidigt tog hans intensiva livsföring ut sin rätt. Han insjuknade och fick att välja mellan att ändra sin livsföring eller ett kort liv. Hans beslut gav honom nästan trettio år till.

Slutet av sjuttiotalet medförde en tillnyktring också i finsk ekonomisk och industripolitik. I svallet av krisåren och Valco-investeringen började man äntligen se gränserna för statens engagemang i näringslivet. Detta var år då Bunta lämnade sina tydligaste spår i landets ekonomiska historia. En lång rad statliga engagemang, från Valco till Villayhtymä, måste redas upp, personalunionen i ledningen för Enso-Gutzeit och Valmet elimineras och nya målsättningar för statens ägande fastställas.

År 1983 godkände statsrådet nya riktlinjer för styrningen av de statliga bolagen, och nu för första gången ställdes den företagsekonomiska lönsamheten i första rummet. Det var Bunta som hade hållit i pennan. Från att på 70-talet, då han också stod fadder för stålverket i Torneå, ha förespråkat statliga företagsinvesteringar, tog en mer kritisk attityd nu över.

Snart var också tiden för de första privatiseringarna inne, med Televa i spetsen. Men någon hängiven förespråkare av laissez faire blev Bunta nog ändå aldrig, därtill hade han spenderat alltför många år med att styra och ställa i det finska näringslivet. Några gånger tog han också plats i styrelserna för statsbolag, men i allmänhet föredrog han att hålla sig till sin egen modell för ”ägarstyrning”, med sig själv som ordförande för revisorskollegiet.

Bunta var inte rädd för konflikter, tidvis verkade han nästan attraheras av dem. För honom fanns det i allmänhet bara en rätt och riktig lösning, och där fick man inte ge efter, även om det innebar motgångar i politik och media. Minsta motståndets lag var för honom helt främmande.

Men naturligtvis lyckades han också såra och uppröra människor han kom i kontakt med. Artificiell intelligens intresserade honom inte, påstod han, men däremot hade han hela tiden problem med naturlig dumhet. Men under den barska och dominerande ytan stod ändå en mycket mjukare och med stigande ålder alltmer familjeorienterad person att hitta. Bunta pensionerades 1993 och fortsatte sin bana i sin nya hemstad Hyvinges stadsfullmäktige. Men det var till barndomens Åbo han alltid längtade tillbaka. Böckerna, hundarna och de två villorna på Korpo var det som låg hans hjärta närmast på ålderns höst.

BJÖRN WAHLROOS

Bror Arne Napoleon Wahlroos var född den 21.1.1928 och avled den 12.1.2007.

--

Bild: Museiverket: Historiska bildsamlingen HK7155:194-73-7