Wallén, Göran
f. 2.2.1941
d. 17.12.2018
Göran Wallén skiljde sig ur mängden, också ur sportjournalisternas. Inte med pretentiösa men billiga tricks, utan med talang. Hans begåvning bestod av stor kunskap, förmågan att se tydligt, och konsten att skriva.
Göran Wallén var sportjournalist på Hufvudstadsbladet åren 1960–2003, från 1979 som chef för sportredaktionen. För mig, förmodligen också för många andra, var ”Skottgluggen”-kolumnen på sportsidorna en ständig källa till glädje. Kolumnen bjöd på skarp, analytisk, sarkastisk och underhållande läsning om än det ena, än det andra i sportens värld. Texten var signerad Glen. En kvalitetsstämpel. Texterna låg på ljusårs avstånd från de lättsamt pladdrande sportkrönikor som saknade en endaste insikt.
Säkert skar det ibland knivskarpt i föremålet för Glens text. Lika säkert provocerade texten ibland, till och med till eftertanke. Om kritiken verkligen nådde sitt mål utnämndes skribenten högtidligen till ”sportens fiende” i idrottsvärldens eget mikrokosmos.
Göran Wallén var ändå allt annat än sportens fiende. För honom var sport, och att följa den, en del av existensen – man kunde rentav säga livets stora kärlek, ifall det inte vore en kliché och av Wallén bannlyst sentimentalitet. Fotboll, handboll och Kiffen låg nära Göran Walléns hjärta. I Kiffens verksamhet deltog han både som idrottsman och förtroendevald. Så upplevde han sporten både från ut- och insidan, men var noga med att rollerna hölls isär.
Wallén kunde enkelt ha begränsat sig till att vara fotbollsexpert, i det oändliga skriva om bollspelet, taktiskt upplägg och hur passningarna gick. Ge tränarna goda råd. Det gjorde han inte, utan kände till många olika grenar och hade ödmjukhet nog att sätta sig in i främmande också. När språkkunskaper dessutom hörde till hans goda allmänbildning var det inte konstigt att han valdes till förtroendeuppdrag i internationella organisationer.
Vid idrottstävlingarna upprepades ständigt samma syn: journalistflocken omringade den svettiga sportmannen och en reporter stod lite för sig själv, men ändå med – det gällde att lyssna på de förutsägbara frågorna och svaren, sköta ritualen. Utanförskapet var en del av Göran Walléns professionella identitet, men kanske också en del av hans personlighet.
Utanförskapet innebar även tankens självständighet, en stark integritet. Han var ingen lämmel och gick inte medströms utan skrev utgående från sin egen, starka uppfattning. Ärligt och moraliskt, men utan att moralisera. Ärligheten kan ha varit smärtsam för några men till heder för journalistiken.
Hans åsikt om sportjournalistens roll var klar. En journalist var en journalist, inte en tävlingsturist. När undertecknad förivrade sig till stående ovationer vid Lasse Viréns olympiska seger på 5000 meter i Montreal, bevärdigade Göran mig med en blick och ett torrt konstaterande: ”Du får sparken från förbundet.” Han var då medlem i styrelsen för Sportjournalisternas förbund. Nå, det blev inget avsked. Vänskapen fortsatte. Den bjöd på fina diskussioner, svart humor, en något pessimistisk livssyn, sarkasm, osvikligt stöd i svåra situationer och sneda leenden.
Reetta Meriläinen
--
Göran Wallén hade många förtroendeuppdrag både inom och utanför redaktionen. 1982–1990 var han ordförande i Sportjournalisternas förbund och 1990–1998 styrelsemedlem i UEPS, de europeiska sportjournalisternas förbund. Från 1968 redigerade han HBL:s årliga idrottsbok.
Bland utmärkelserna finns titeln Årets sportjournalist 1986, publicistpriset 1987, förtjänstkorset inom motionskultur och idrott 2001, Pro Sport-medaljen 2009 och förtjänstkorset för motionskultur och idrott 2011. Göran Wallén skrev och redigerade flera böcker och historiker efter sin pensionering. Boken Rakas jalkapallo som han skrev tillsammans med Yrjö Lautela valdes till årets idrottsbok 2007.
Hbl
--
foto: Leif Weckström