Wallgren, Ville

f. 15.12.1866
d. 13.10.1940

»Borgå är min födelsestad, där kom jag fram i dagens ljus den 15 december 1855» skriver Ville Wallgren i sin A.B.C. bok, detta lilla mästerstycke av levande och personlig berättarkonst han publicerade vid fyllda sextio år. Det vore frestande att återge hans skildringar från hemstaden där morfar Ottelin var biskop och Runeberg hörde till umgängesvännerna, eller från tiden vid Polyteknikum när det unga arkitektämnet Ville Wallgren helt lugnt sade till sina lärare: »inte lönar det sig att fråga mig, inte har jag tid att läsa, jag måste modellera och rita», men det skulle föra för långt.

Vi få nöja oss med att citera det svar Runeberg gav doktor Wallgren som visat honom unge Villes skulpturer: »Inte ska du streta emot. Han blir nog skulptör, och låt honom resa ut.» Och så begav det sig att Ville Wallgren med trehundra mark på fickan i oktober år 1877 anträdde sin resa till Paris, som helt tog honom fången, men som han i sin tur erövrade. Han har själv på ett fängslande sätt berättat om dessa år av hård kamp, som dock något mer än tio år efter ankomsten till Paris resulterade i den första stora framgången, guldmedalj vid världsutställningen år 1889. Det var under dessa år han skapade den monumentala Cain (Konstmuseet i Åbo), Eko och det smärtfyllda Kristushuvudet (Ateneum, Helsingfors). Wallgren var redan då ett namn man räknade med. Sin definitiva seger vann han med de små bronsfigurerna, som verkade med det nyas hela styrka. Det var unga kvinnor med slanka linjer, gråterskor, askurnor, vaser präglade av grace, elegans och raffinerad känsla. För dessa små verk öppnades salongernas och museernas dörrar såväl i Europa som Amerika. Den ljuslockiga doktorssonen från Borgå hade här gett uttryck åt dessa rent franska egenskaper på ett fullt personligt sätt. »Le style Wallgren» hade blivit till.

I denna tillblivelsehistoria spelar en kvinna av kött och blod en betydande roll, hans hustru Antoinette Råström, själv en fin och känslig konstnärinna. Den andra världsutställningen 1900 medförde Grand Prix. Mästaren hade då redan blivit fransk medborgare och kommendör av Hederslegionen, och det såg ut som om han för alltid skulle stanna i Frankrike. Men trots sitt franska medborgarskap, trots sin långvariga vistelse i Paris förblev Wallgren dock pojken från Borgå och minnena, de tusen trådar som bundo honom vid hemlandet brusto icke. Den dag kom då han återvände. Runt om i världen hade de unga slanka kvinnorna varit hans budbärerskor och det var som om de stolt sagt till betraktarna: »se på oss, vi tål att ses på, vi äro Ville Wallgrens barn.» Även nu sände han till hemlandet en budbärerska, den käcka lilla kvinna som steg ur havet vid Helsingfors och blev hela stadens Havis Amanda. Han var med rätta stolt över henne och han berättade gärna historien om hyrkusken, en hederlig pratsam kusk, som sade till honom: »nog vet man vad Runeberg ha gjort å va Snellrnan ha gjort å va Lönnrot ha gjort, men si va den där Havis Amanda ha gjort de vet ja int». Då svarade jag, sade Wallgren: »men de vet ja för ja ä hennes pappa.» Med undantag för Torkel Knutsson i Wiborg hade Wallgren icke tidigare här hemma fått något större verk upprest på offentlig plats, och dock hade han bl.a. gjort den förträffliga gruppen framställande Topelius omgiven av barn. Sent om sider när mästaren redan var en gammal man drogs stoden fram ur sin gömma och restes i Helsingfors.

Egentligen är det orätt att tala om Ville Wallgren som en gammal man. Han blev aldrig gammal om än ryggen böjdes och krämporna kommo. Han var och förblev innerst inne den muntre ljuslockige pojken från Borgå och när han, detta levande bevis för vad talang, energi och en outtröttlig arbetskraft kan leda till, återvände till hemlandet, drog en frisk fläkt in i vårt konstliv. Han blev snabbt den populäre Ville-gubben, oförbrännelig, entusiastisk, initiativrik, kampberedd vad det än gällde från konstfrågor till mat och dryck. Han stiftade Bildhuggarförbundet och Terracottaföreningen, han dundrade mot förbudslagen, han talade och skrev, han drog på sig skyddskårsrocken, han var överhuvudtaget med om allt som hände i detta land som han älskade med en rent runebergsk patriotism. Och där han var, där var glädjen som strålade ur hans ögon och humorn som präglade hans syn på tillvaron, entusiasmen som ryckte andra med sig.

Under ett långt arbetsfyllt liv förde Ville Wallgren vältaligt vår konsts talan och hans segrar, som förskaffade honom rykte och ära, spridde glans över vårt land. Vid sidan av Albert Edelfelt, hans vän från barnaåren, står Ville W allgren som den fullödiga representanten för den tid då vår konst erövrade sig en plats i konstens huvudstad och därmed i världskonstens historia.

När han den 13 oktober 1940, åttiofem år gammal, för alltid nedlade sina verktyg kunde han göra det i medvetandet av att väl ha förvaltat sitt pund och gjort sitt land en av de största tjänster en människa kan göra, att ha kämpat för det och hemfört segern, att för varje dag som gått ha trofast ägnat konsten sin kärlek och sina krafter.

A. G-s.