Weegar, Frejvid

f. 5.10.1930

d. 11.12.2018

De flesta människor är ganska lagom. Och väl så. Men det finns de som gör skillnad. En sådan var Frejvid Weegar. En man som ofta gick emot strömmen, väckte känslor, ibland också motstånd och irritation. Men som nu, då han är borta, efterlämnar ett stort tomrum.

Om Frejvids tidigare liv vet jag inte så mycket. Och inte så många andra heller, för Frejvid Weegar varken trivdes i eller brydde sig om offentlighet, och man söker förgäves efter uppgifter om honom i olika finlandssvenska lexikon. Men han föddes i ett bildat hem, där fadern Johannes Weegar var en folkbildare och ”kommunalare” av format i det svenska Österbotten. En man som Frejvid säkert lärt sig mycket av.

Frejvid Weegars livsverk, och det är inte litet, är att han 1959, endast 29 år gammal, grundar och därefter hela sitt liv driver veckotidningen Kuriren, med en upplaga på 30 000 när den var som störst. En tidning som alltså i år fyller 60 år, och som under hela sin existens fyllt en viktig lucka i det finlandssvenska medielandskapet: behovet av ett lättare veckomagasin av den typ vi annars läser på antingen finska eller rikssvenska.

Med sin älskade fru Lillie utvidgade Frejvid tidigt verksamheten med Kurirens resebyrå, som var först med att ordna sällskapsresor uttryckligen på svenska. En blomstrande verksamhet som lades ner först 2016, efter mer än 50 år. Själv blev jag bekant med tidningen Kuriren nångång på 1970- eller 80-talet, men med personen bakom signaturen ”af vägar”, Frejvids stående kolumn, först under de senaste två decennierna. Oftast per telefon, men jag besökte honom också då och då i hans hem i Vöråstan i Vasa. Vi delade båda oron över Svenskfinlands framtid, och irritationen över mångt och mycket, främst inom mediesektorn. Frejvid var frispråkig, och sparade inte på kritiken mot det han uppfattade som maffiafasoner i det av fonder och SFP styrda Svenskfinland. Själv satte han alltid en ära i att vara oberoende av fonderna, och sökte mig veterligen aldrig några bidrag för Kuriren. Då han ringde var det oftast för att ventilera nånting som väckt hans misshag, men han sparade aldrig på beröm och uppmuntran, då han tyckte det fanns skäl till det.

Senast vi hade tätare kontakt var för några år sedan, då jag i egenskap av koordinator för de finlandssvenska tidskrifterna försiktigt sonderade möjligheterna till närmare samarbete – eventuellt sammanslagning – mellan Kuriren och en annan, relativt ny tidskrift. Frejvid gillade inte alls tanken, men var hygglig nog att åtminstone diskutera saken. För sådan var han; envis, javisst, men också ödmjuk. Han kunde lyssna, och var alltid öppen för omvärlden.

Av förslaget till samarbete, än mindre fusion, blev intet – och tur var det, för Kuriren hade nog förlorat mer än vunnit på affären. Att Frejvid försvarade sitt skötebarn var inte bara nostalgi utan också följden av att han hade perfekt näsa för det som gjort Kuriren till ett framgångsrecept i 60 år; ett i ordets bästa mening folkligt veckomagasin, med vardagsnära artiklar skrivna av medarbetare över hela Svenskfinland. Och kontaktspalten, inte att förglömma. Också den en pionjär, vars betydelse som äktenskapsförmedling knappast kan underskattas.

Kort sagt en tidning exakt sådan Frejvid var, och sådan han ville att tidningen skulle vara. Hur det i fortsättningen går återstår att se, men Kuriren har redan under lång tid haft en hängiven redaktion som troget följt det Frejvidska konceptet, och har lovat att fortsätta utgivningen som förut. Och det är bra, för behovet av Kuriren har inte försvunnit någonstans. Och det blir bara större, ju sämre den finlandssvenska tidningspressen sköts.

Thomas Rosenberg

vän och medkämpe