Wegelius, Ida

Människans liv på jorden kan förliknas vid tonen från ett instrument. Liksom musiktonen växer och vidgas under en tid för att sedan åter mattas av och dö bort, så är det ock med människan. Hon lever sitt liv, och det må vara huru stilla, det finns dock avsnitt däri, som äro rikare på kraft och fart än de övriga. Och slutet - ja, det är så ofta ett tyst begrundande, långsamt försvinnande: afton, klockans dalande ton, stundom så sällsamt vacker sedan den upphört och lever kvar blott i minnets värld. 

Ida Wegelius, om vilken här skall sägas några ord, var under sitt livs middagshöjd en verksam kvinna. Hon arbetade med och för de små, med barnen. Hon var lärarinna. Och hon gjorde sitt arbete av inre böjelse. Hon hade i sin själ den kraft, som Ibsen i ett av sina skådespel nämner med ordet trolldom, d.v.s. hon längtade efter att i arbetet få nedlägga något av sin person, sin egenart. Det var därvid inte kunskapen hon i främsta rummet tänkte på, då hon satte sig i katedern. Hon ville fastmer få barnen att känna varmt för det stora och ädla i livet. För den skull arbetade Ida Wegelius också med barnens jultidning, »Julstjärnan». Jag kommer ihåg det allvar och den kraft, hon inlade i detta arbete. »Tant Julstjärnan» kallade barnen henne. Rent intuitivt hade de nämligen förnummit, att Julstjärnan var henne mycket kär. 

Men Ida Wegelius arbetade inte blott för barnen, också beträffande lärarorganisationens utveckling inlade hon förtjänst. Då Finlands allmänna svenska folkskollärare- och lärarinneförening år 1900 tillkom, blev hon föreningens första sekreterare. Och i den egenskapen verkade hon till år 1907, men ännu länge därefter kvarstod hon som medlem av centralstyrelsen. Ida Wegelius förstod, att folkskolans lärare måste vara organiserade, såvida de önska befordra sina käraste strävanden. 

I allt vad Ida Wegelius gjorde inlade hon en stark portion kraft, men alldeles tydligt märkte man dock, att det var lärarinnekallet, som fångade hennes mesta intresse. Hon hade i unga år valt det kallet till sitt, och alldeles påfallande hade hon då träffat ett riktigt val. Någon tid förrän hon blev lärarinna, hade hon ju arbetat på stadsfullmäktiges kansli, men siffror och döda ord voro inte för henne. Hon ville ingjuta sina tankar och känslor i levande material, i barnens själar. Att Ida Welegelius också ända in i det sista tänkte på skolan och barnen, det visar tydligen hennes testamente. Däri bestämmes nämligen, att den kvarblivna förmögenheten skall tillfalla lärarföreningarna för skapande av ett ålderdomshem åt lärarpersonalen och för utbildning av fattiga flickor till lärarinnor. Dessutom bestämde hon, att räntorna från en fixerad summa skola användas för att möjliggöra folkskolebarns vistelse på landet under somrarna. 

Ida Wegelius föddes den 8 december 1851. Efter att ha vunnit sin skolutbildning i fruntimmerskolan och fortbildningsläroverket, utnämndes hon till lärarinna vid Helsingfors folkskola 1874, och på den posten verkade hon ända till 1918, då hon tog avsked. Nu följde några lugna år, rika på tankar och stämningar. Den 9 april 1927 avled hon och begrovs den 12 i samma månad på Helsingfors lummiga kyrkogård. 

Det sades i början av denna minnesteckning, att en människas liv är som tonen från ett instrument, och om vi fasthålla vid den bilden, så måste vi erkänna, att Ida Wegelius liv blev en vacker och varm ton, som länge skall klinga i minnets värld. Alla som i livet stodo i kontakt med henne äro nämligen eniga däri, att Ida Wegelius var en harmonisk och god människa och en omtänksam och kunnig skolföreståndarinna och lärarinna. Hon älskade alldeles särskilt fjälluftens klarhet, där den blånar i vackra förtoningar mot nordens höga horisont. Därför var Norge hennes land framom andra. Och jag tycker, att där hos henne fanns något av solglittret, då det skimrar över fjällkammen, drömtyst stilla, men som en aning från himmelens eviga ljus - det fanns något av allt detta över Ida Wegelius person. 

Algot Jansson