Weman, Adèle

f. 7.10.1844
d. 10.9.1936

I Vreta by, i Kirnitoöns hjärta, står ett hus, där saknaden och minnena i år sitta i högsätet. Det är villan Sagalund, där Adèle Weman, för finländsk allmänhet lika bekant under författarpseudonymen Parus Ater, hade rest åt sig ett tryggt, hemtrevligt bo för ålderns dagar och där hon, den 10 september 1936, slutade sin levnad. Den trädbevuxna platsen däromkring har varit minnet helgad redan länge - ända sedan den folklige kulturbäraren Nils Oskar Jansson-Vretdal där upprättade sitt bygdemuseum av fornstugor och -föremål, sammanbragta genom många års hängivna mödor och personliga försakelser. Som det också mången gång i skrift förtalts, uppbyggdes villan Sagalund av Adéle Weman och hennes nyss nämnde gamle vapenbroder gemensamt. Han slutade, ehuru många år yngre än hon, sitt liv redan för flere år sedan. I höst var Adéle Wemans glättigt uthålliga livslåga bestämd att slockna - just vid en tidpunkt, då hon under många år brukat förflytta sig till Helsingfors för att under årets mörkaste och tyngsta månader njuta värmen av dess livligare kulturella puls. Nu finns ingendera kvar av Sagalunds ursprungliga bebyggare. Kimito har förlorat en central personlighet, den gamla dam, vars vakna och sällskapliga väsen gjorde hennes hem i villan till ett slags andlig medelpunkt för trakten, ett kärt och gästfritt mål för besökande från när och fjärran. 

Tänk, att det har funnits tider, då sådana naturliga och gagneliga företeelser som folkskola och ungdoms föreningsrörelse utlöste formliga bannstrålar från bygdernas konservativa element! Så var fallet på den tid, då Adèle Weman började sin verksamhet till folkbildningens fromma. 

På fädernet av rikssvensk härstamning föddes Adèle Weman den 7 oktober 1844 i Valkeala. Hennes föräldrar voro lantmäteriingenjören Johan Wilhelm Weman och hans maka Carolina, född Granbohm. J. W. Wemans farfar var en på sin tid betydande prästman, den från Sverige bördige Kimitoprosten Weman, berömd för snille och lärdom och hugnad med sitt pastorat som ett uttryck för speciell kunglig erkänsla. 

Kimito, den trakt, där lejonparten av Adèle Wemans vackra livsgärning fullföljdes, var också hennes barndoms bygd. Det var i huvudsak där hon växte upp: hos sin farmor och den faster, fröken Emilie Albertina Weman, som blev henne en andra mor, kanske mer förtrogen än hennes verkliga. Till den traktens fromma koncentrerade hon sig redan i unga år på den verksamhet hon själv uttryckt med orden: »Låt din strävans mål bli bildningens höjande i din hembygd.» Hon verkade i detta syfte som lärarinna, ungdomsledarinna, skriftställarinna och kulturpersonlighet i allmänhet. Modigt utstod hon i yngre år trångsinthetens hugg och hån mot den goda sak hon valt till sin. Och åren gingo, och upplysningen vann terräng - och den dag kom då Adèle Weman såg de positioner definitivt vunna, för vilka hon fällt så många tårar, och fann sig uppskattad och ärad inte bara av den bygd, för vilken hon i främsta rummet verkat, utan också i vida kretsar utom densamma. 

Vreta folkskola i hjärtat av Kimito tillkom j tiden främst tack vare Adèle Weman. Ungdomsföreningsrörelsen på ön uppstod genom henne och Nils Oskar Jansson. Ungdomsföreningshuset Vrethalla är »byggt av Parus Aters tårar» - för att använda ett uttryck, fällt i trakten. 

En medfödd skaldeåder och håg för det dramatiska i förening med behovet av program för ungdomsföreningens samkväm drevo Adèle Weman till att förena sin folkupplysningsverksarnhet med produktion av dikter och teaterpjäser. Den mångberömda lätthet, varmed rimmen flöte ur hennes penna, gjorde henne till en utmärkt improvisatris, och hon strödde tillfällighetsdikt omkring sig, som en lind strör blommor. Denna rikedom av rim och rytmer utan pretention är dock endast som ett rundligt gashölje kring en kärna av mera gedigen konsistens. Uttryckt i boktitlar representeras kärnan av några diktsamlingar: Toner från bygden, Från loft och logar. Bylåtar och strängaspel samt Vinterdrömmar, och av skådespelen Läsförhörskalaset på Hultnäs och Kung Ivars dotter samt barnpjäserna Trollborgen och Lilla Maja, alla uppförda på Svenska teatern i Helsingfors. 

Huvudstadens svenska scen räknade Parus Ater bland sina allra bästa vänner, och det är säkert mången som länge skall minnas hennes vita huvud i den loge, där hon så ofta satt och njöt av spelet. Det största tomrummet har hon väl dock efterlämnat hemma i Kimito, där hon långt in i sin ålderdom var en centralgestalt för alla ideella företag på platsen där hon bodde, och nästan till sin sista stund en samlande personlighet. 

En bygdekulturens grand old woman har med Adèle Weman gått ur tiden. På andens fält motsvarar hon på bästa vis det uttryck hennes lärjunge och arbetsbroder Janssen-Vretdal formade, när han instiftade sitt bygdemuseum för att lära bygdens folk att älska och vörda minnet av dem, som brutit ödemarken till kulturbygd.

E.Å.