Westerby, Jarl

f. 10.5.1935

d. 26.1.2019

Allting började med ett telefonsamtal. Jag var lärarstuderande och höll en sommarkurs i finsk grammatik på Kirjais i Nagu. Någon vecka innan vi skulle börja blev jag uppringd av en trevlig förälder. Dottern hade svårt med finskan, kunde jag tänka mej att ge privatlektioner? Så blev vi vänner och jag blev inbjuden till familjen och vi fortsatte att hålla kontakt genom åren.

Jarl jobbade 38 år som skolföreståndare på Käldinge skola i Nagu. Han var tvättäkta skärgårdsbo, född och uppvuxen i Nagu. Han hade en stor läshunger och uppenbar talang för att själv inhämta kunskap. Sina båda föräldrar förlorade han redan som 12-åring och fick sedan bo med brodern på hemgården. Han gick endast folkskolan men klarade lärarseminariet med beröm och hittade också sin fru Ann-Mari i Österbotten, själv även lärare. De flyttade till Nagu 1957 och ledde skolan, internatet och även många andra saker som stod honom nära. Han var fackligt aktiv och arbetade för att Arbetarinstitutet skulle fungera också i skärgården. När grundskolan kom med högstadiet för alla barn höll Jarl i trådarna och planerade den nya skolformen för kommunen. Han ansåg det som kolossalt viktigt, att lärdomen är till för var och en. Hans elever och kolleger har efteråt berättat, att han varit väldigt idérik och utvecklat byskolan till en plats, som alla trivdes i och mådde bra på.

En av hans stora hobbyer var snickrandet, och möbler, hus, kanoter, allt i trä gjordes perfekt. En annan var resor till spännande destinationer: till Europa, till Nordamerika, till Asien. Diamantbröllopet firade han i Riga. Jarl var en person, som man alltid gladde sig att träffa, och som själv hade ett mycket brett register. En gång förde han mig till ön Gullkrona med sin egen båt, och blev också hjärtligt mottagen av forna elever. Hans två barn för vidare traditionen med att sprida kunskap på olika håll. Dottersonen har blivit en skicklig musiker.

När jag mötte Jarl sista gången innan han gick bort rörde han sig med rollator och visste om sin sjukdom. Ändå gick han ner till fotbollsplanen med sin fru och tittade vänligt uppmuntrande på de sportande ungdomarna. Det är så vi ska minnas honom – glad, positiv och med ett stort hjärta för sina medmänniskor.

André Landefort