Sten-Olof Westman, fil.mag. och biträdande stadsdirektör i Vanda, avled den 14 september 1991. Han var vid sin bortgång 60 år och skulle i december samma år ha frivilligt låtit sig pensioneras för att som han själv förklarade "ha någon glädje av livet i fortsättningen".
Med "Stiffe" Westman gick en av vandasvenskhetens stöttepelare ur tiden. Som mångårig medlem av Helsinge-, sedermera Vandafullmäktige (1965 till 1972) varav två år som II viceordförande samt som administrativ direktör och biträdande stadsdirektör för social- och hälsovårdsväsendet - enda svensk i stadsdirektörsgarnityret - gjorde han en vägande insats i bevakningen av de svenska intressena I en alltmer pressad position.
Den starkt splittrade svenska bosättningen i Vanda ställde stora krav på svensk service i fråga om dagvård, skolor och hälsovård.
Det gällde, som han sade, att "hela tiden föra liv om oss själva, till allmän förargelse", trots att svenskarnas behov av service på modersmålet borde vara en självklarthet.
Under "Stiffe" Westmans tid som chef för social- och hälsovårdsroteln genomfördes en kraftig utbyggnad av både hälsovård och dagvård i takt med den starka inflyttningen, vilken under efterkrigsåren många gånger satte Vanda stads finanser på hårda prov. Själv kunde han i sin 60-årsintervju konstatera, att den svenska dagissituationen är rätt god och att föräldrarna på ett föredömligt sätt ställer upp för sina barn i de svenska skolorna,men att det finns uppenbara brister i den svenska servicen vid barnrådgivningarna och på hälsocentralerna.
Han konstaterade också, att det inte alltid är lätt att vara finlandssvensk i vardagens Vanda. Hit har nämligen flyttat människor från de östra och norra delarna av landet som inte har någon aning om finlandssvenskarnas existens.
Att vara svensk biträdande stadsdirektör i Vanda var sålunda ingen dans på rosor.
Westmans sista år i Vanda stads ledning förmörkades av att den strömlinjeformning av toppadministrationen som beslöts på basen av en konsultutredning just kom att drabba den svenska biträdande stadsdirektören, vilket med all sannolikhet innebär, att vandasvenskarna i fortsättningen inte kommer att ha någon representant I stadens högsta ledning. "Stiffe" kunde här kanske ha haft anledning att citera Göran MagnusSprengtportens "egna hundar bita".
Alla dessa svårigheter och förtretligheter förmådde dock inte ändra hans i grunden ljusa låt mig säga i god mening studentikosa inställning till livet.
Sten-Olof Westman var västnylänning till sin extraktion, född i Sjundeå. Han studerade vid Åbo Akademi, där han avlade fil.kand.examen 1957. Efter en kort sejour som lärare kom han in på journalistbanan, först som redaktör vid Vasabladet och Västra Nyland och 1964-1969 som chefredaktör för Landsbygdens Folk. Från tidigare hade han en kort tids erfarenhet av radiojournalistik som programchef vid lokalradion i Ekenäs 1957-1958. Vid sidan av chefredaktörskapet i Landsbygdens Folk arbetade han som redaktör på Rundradion och utnämndes 1964 till avdelningschef.
Som journalist och publicist satt han med i styrelsen för Finlands svenska publicistförbund, varav fyra år som viceordförande och en period som dess ordförande.
En första försmak av byråkratin han som informationschef för Nordiska Rådets presidium 1971- 1974, varefter han tog plats i ledningen för Vanda stads social- och hälsovårdsrotel.
Modersmålets förkovran var ett av Stiffe Westmans särintressen. Så satt han som medlem av svenska språk-vårdsnämnden 1967-1982, dess vice-ordförande var han 1976-1982.
Finlandssvensk kultur låg honom också varmt om hjärtat. Han var bl.a. ordförande för kulturrådet för Nylands svenska landskapsförbund 1977-1983. På det lokala planet I Vanda var han med och kämpade för Helsinge skola och gymnasium. Han var i många år ordförande för skolans understödsförening och styrelse. Han ömmade också för Svenska social- och kommunalhögskolan. Han påpekade, att en stor del av finlandssvenskarna bor i Helsingforsregionen, där de är mest utsatta. Social- och kommunalhögskolan behövs för att man skall få tvåspråkig personal till kommunerna I södra Finland.
År 1991 tilldelades han Hagforsmedaljen, SFV:s 100-årsmedalj såsom erkänsla för förtjänstfull gärning till förmån för den svenska kulturen.
Westmans intresse för lokalhistoria, "insikten om att vi bör hålla oss till våra rötter" , tog sig uttryck i bl.a. Sjundeå sockens historia III delen och en historik över Överby skola.
Som pensionär hade han tänkt sig att ägna sig åt skriftställeri, kanske just med lokalhistorisk anknytning.
Detta blev honom inte förunnat.
ERIK APPEL