Wickström, Folke

f. 17.7.1939

d. 26.3.2018

Finns det en dödsruna? var Folkes första fråga, när någon historisk person blev föremål för hans intresse. Bland dödsrunorna hade han en favorit, skeppsredaren August Trobergs. Denne skrev själv sin dödsruna. Han redogör i detalj för sina fartyg och talrika, stora donationer, med andra ord för det han ville bli ihågkommen.

För vad kunde då Folke möjligen vilja bli ihågkommen? Först och främst kanske för en stadsplanering som är baserad på övertygelsen att människan för sitt väl­befinnande har ett behov av igen­kännande i sin omgivning och som därför bevarar hus och miljöer, anpassar nytt till gammalt och reparerar skador som förorsakats av tidens tand och oförstående exploatörer.

När Societetshuset i Mariehamn skulle rivas för att ge plats åt Självstyrelse­gården visade Folke som nybliven stadsarkitekt sitt snille genom att spegelvända ritningen och därigenom i ett slag göra rum för det anrika Societetshuset med den nya tidens skapelse i fonden. Då var det redan för sent, men ur spillrorna av Socis steg ett medvetande fram om värdet av stadens byggnadskultur. Folke var här en viktig inspiratör och betydande delar av stadens finaste miljöer kunde sparas och ges ett skydd genom k-märkning.

Folke skapade en helt ny institution, stadsarkitektkontoret, som tog över efter utomstående konsulter med liten lokalkännedom. Han var stridbar och principfast men samtidigt lyssnande och öppen för diskussion i en avundsvärd kombination. Hur många har jag inte under årens lopp hört berätta om Folkes generositet och varma hjärta. Talande är den förteckning över uppdrag som han lämnade efter sig. Jag räknar till 350 arbeten i alla åländska kommuner och många till utanför Åland.

Det jag också tror att han vill bli ihågkommen för är sådant som vi dagligen ser i stadsmiljön i Mariehamn: De humoristiska ankorna på porten till Lilla holmen och fågelhuset som ser ut som en fågel, ”Kom, kom ska vi bo på Åland”-stängslet framför Vikingterminalen, minnesplatsen vid ”Mannen vid ratten”, scenen och restaurangen på torget.

När Folke hade fria händer, som på affärsmannen Anders Wiklöfs Anders­udde, visade han prov på imponerande skaparkraft. Arenan är en jätte­anläggning i betong och stål men genialiskt maskerad av rosor och block av röd granit. I det utsökta Orangeriet ser man spår av Folkes kärlek till Italien.

Hur han rankade sina utmärkelser vet jag inte. Det var många som uppmärksammade honom: Finlands arkitektförbund, Ålands Kulturstiftelse, Ålands Natur- och Miljö och Mariehamns stad. Dagarna före sin död fick han veta om det pris av Svenska Kulturfonden som skulle komma att tillfalla den fond till hans minne som instiftats av hustrun Gunda och dottern Lotta.

Vi forskade och skrev tillsammans ett fyrtiotal artiklar, otaliga debattinlägg och två böcker, Boken om Mariehamn 2011 och Ljus över gravgården 2015. Folke hade dessutom genom åren många egna forsknings- och skrivprojekt. Plötsligt kom hans sista dag. Under den skrev han färdigt den debattartikel i en aktuell stadsbildsfråga som satte punkt för hans gärning.

Folke var en forskarbegåvning och blev så småningom också en skicklig släktforskare. Sin släkt på mors sida spårade han långt tillbaka i den nordvästra åländska skärgården och på fars i Terjärvs mylla i Österbotten i slutet av medeltiden.

Folke var en skicklig konstnär men också en händig byggnadssnickare. Han kunde smakfullt förverkliga detaljerna i sina ritningar. På det området var han ingen amatör, han hade efter arkitektutbildningen i Helsingfors genomgått utbildningen i restaureringskonst vid Konsthögskolans arkitekturskola i Stockholm.

Folke närde en speciell kärlek till Italien, till de antika urbana miljöerna runt Medelhavet. Den kärleken delade han med Gunda. Dit gjorde de många resor tillsammans med dottern Lotta och barnbarnen, Folke alltid med penna, ritpapper och måttband till hands. Han gjorde uppmätningsritningar av de gamla hus de bodde i under resorna och skickliga teckningar av stadsmiljöer, hus och natur. Folke lämnar efter sig ett tomrum som inte går att fylla med ord. Det är också svårt att ta de riktigt stora orden i sin mun, även när det är befogat. Då är det lättare att citera andra, i det här fallet tidningen Ålands redaktör som till redaren August Trobergs egenhändigt skrivna hävdateckning nöjde sig med att foga ett:

”Hans namn skall för alla tider tillhöra Mariehamns historia... vile den ädle medborgaren i frid!”

Jerker Örjans