F. 26.7.1916
D. 21.4.2003
Så här 34 år efteråt är det svårt att föreställa sig den eufori som rådde när den amerikanska rymdfarkosten Apollo 11 i juli 1969 förde den första människan till månen. Människans erövring av rymden hade inletts, nu skulle hela livet på jorden förändras… Mitt i allt upptäckte våra massmedier att Finland var med på ett hörn genom en för oss totalt okänd mineralkemist, en Birger Wiik. Han räknades emellertid av amerikanerna som en så betydande vetenskapsman att han som en av 142 forskare i världen och enda nordbo anförtroddes en del av de månstenar Apollo förde med sig, 26 gram. Senare fick han ytterligare prover. Det här inledde praktiskt taget ett drev på Wiik som några år framåt sällan kallades annat än Mån-Wiik i rubrikerna. Sedan blev det ganska tyst om denne märklige man.
Professor Birger Wiik avled vid 86 års ålder den 21.4.2003 i Esbo. Han föddes den 26.7.1916 som son till en fiskare i Sköldvik och hans formella skolgång inskränkte sig till sex klasser i folkskola, något som han var rätt nöjd med. Det lämnade honom i fred att arbeta och studera på egen hand, varpå hans karriär tog fart. År 1936 blev han student, fil.kand. 1945, licentiat och filosofie doktor 1954. Han började som assistent vid Svenska handelshögskolans kemiska laboratorium och var 1947–73 kemist vid Geologiska forskningsanstalten och därpå avdelningschef och professor fram till pensioneringen 1979. Som docent i mineralkemi undervisade han vid Helsingfors universitet och företog på 1950- och 1960-talet flera studieresor, främst till USA, där han bland annat var forskningsassistent vid NewYork Natural History Museum1956–65 och visiting professor i Arizona 1964–66. Åren 1968–79 var han ledande forskare vid USA:s rymdstyrelse Nasa.
Efter pensioneringen fortsatte Birger Wiik sina experiment i sitt eget laboratorium. Han var särskilt intresserad av solsystemets uppkomst. I en intervju 1976 summerade den alltid lika vänlige professorn lite resignerat sina intryck av den häftiga massmediekontakten: ”Frågor får man, men när man svarar hör ingen på.”
När han fått sina prover och hade analyserna klara vid jultiden 1969 sände han nämligen resultatet till FNB med en förteckning över förekomsten av grundämnena och deras proportionella sammansättning. Inte en enda tidning publicerade notisen. Som reportern då konstaterade, när dammet efter sensationerna lägger sig händer det att det täcker in själva nyheten. Och nyheten i det här fallet var den form som grundämnena förekom i, det var för geologerna en sensation som fick dem att på nytt lyfta fram den gamla, som man dittills trott, förlegade planetesimalteorin. I själva verket fick man ett bidrag till kunskapen om jordens födelse. Jorden själv är svår att utforska, den är levande och stadd i ständig förvandling. För att få veta mer om dess uppkomst måste man nå planeter där det hänt betydligt mindre.
Och det var den utmaningen som för Birger Wiik blev en så fascinerande livsuppgift.
HELENA HUSMAN