F. 8.5.1916
D. 23.1.1997
Den 23 januari 1997 avled spelmannen Sven Runar Wiik i Sibbo. Han blev 80 år gammal.
Sven Runar Wiik var en central gestalt I finlandssvenskt musikliv. Under ett långt och aktivt liv hann han stå för en betydande insats i Sibbo-bygdens kulturliv.Också i nationellt perspektiv hör Sven Runar till de stora kulturpersonligheterna.
Sven Runar Wiik var född den 8 maj 1916 i Sibbo, Immersby. Han växte upp I en musikaliskfamilj. Fadern Rudolf Hemming Wiik (1891-1951), var skicklig spelman och välkänd i trakten. Också farfadern Karl Gustav Wiik hade uppträtt som spelman.
Vid nio års ålder debuterade Sven Runar som spelman vid en knutdans, där musiken egentligen sköttes av en vevgrammofon, men där han fick möjlighet att visa vad han dög till. Snart spelade han vid talkodanser och vid gungan i Västerskogen i Mosabacka, där ungdomar från Immersby och Massby samlades för attroa sig om lördagskvällama.
Så snart Sven Runar stökat undan skriftskolan fick han följa med fadern och spela på danstillställningar och bröllop. När de spelade till dans på två fioler, spelade den ena prim och den andra sekund, vanligen blev det så att Sven Runar spelade sekund en oktav under. Fadern var en duktig läromästare. Han betonade alltid att spelet skulle vara rytmiskt, man skulle kunna dansa till musiken. Vid större tillställningar spelade de ofta tillsammans med faderns tidigare spelkarnrater, Leonard och Karl Lindqvist, den förra spelade altfiol och den senare klarinett. Senare kom Sven Runars kusin, Birger Wiik som trakterade mandolin av italiensk typ, in i bilden.
Efter andra världskriget började Sven Runar spela för Sibbo folkdansare, en sysselsättning som han fortsatte med också sedan danslagen blivit två. Eftersom Sven Runar till en början inte kunde noter lärde han sig de nya melodierna genom att någon spelade dem för honom på piano. Låtval för olika uppträdanden kunde inom danslaget ofta diskuteras genom att man gnolade eller trallade en stump av den aktuella melodin. Sven Runar var alltså en utpräglad gehörs-spelman, vilket hade den fördelen att han aldrig behövde notställ och att spelet blev mera levande och fungerade i ständig växelverkan med dansen. Tack varefolkdansen kom han småningom att lära sig noter, något som han hade stor nytta av när han började komponera egna låtar.
Sin utkomst har Sven Runar erhållit som jordbrukare och som timmerman, en stor del av sitt liv var han anställd som timmerman vid Nickby sjukhus. Till Hindsby flyttade Sven Runar med sin hustru Birgit 1944, då han övertog morfaderns gård. Det var då den enda gården I trakten och inga vägar fanns. Sven Runar åkte runt med cykel och spelade på olika tillställningar, för det mesta blev det att spela vid festerna i ungdomsföreningen. Sven Runar blev med tiden en oerhört skicklig spelman. Han hade en ovanligt stor repertoar av traditionella låtar och han var en driven instrumentalist. Han utvecklade en personlig spelstil,som utmärktes av en stor spänst, utstuderad rytmik, mjuk och lätt stråkföring och en flitig användning av glissando som stilmedel. .Han var snabb att ta till sig nya melodier, han kunde utan svårighet spela ihop med som helst och han hade förmågan att ge musiken en fri, konstnärlig utformning.
Sven Runar Wiiks konstnärsskap kom med tiden att bli mycket mångsidigt. Han var mån om att ständigt utvecklas och förkovra sig. Sedan början av 1970-talet komponerade han melodier i traditionell stil. De egna kompositionerna uppgår till mer än 200, och många av dem har tagits över av andra spelmän. Han skrev också texter till en del melodier. Men andra har också låtit sig inspireras av hans låtar. Birgitta Nybergs poetiska texter till flera av Sven Runars melodier har bidragit till att ge melodierna ett starkare fäste i spelmans- och sångarkretsar.
Sven Runar Wiik stod för en betydandeinsats i sin hembygds musikliv. Han svarae för musiken vid sammankomster av olika slag. På 1960-talet spelade Sven Runar sporadiskt med i Östra Nyland Spelmansgille. 1976 blev han spelledare för Brages spelmanslag i Helsingfors. Intill sin död verkade han som ledare för Sibbo spelmanslag.
För sin insats på den folkliga musikens område har Sven Runar Wiik erhållit flera utmärkelser. 1984 fick han emottaga Sibbo kommuns kulturpris och samma år erhöll han Kaustbyfestivalens mästerspelmans- titel. Vid spelmansstämman i Borgå 1989 fick han Finlands Svenska Spelmansförbunds Otto-statyett. Spelmansförbundets verksamhet låg honom varmt om hjärtat. Han deltog flitigt i spelmansstämmor och förbundsdagar. Vid sin bortgång var han suppleant i spelmansförbundets styrelse. Så sent som vid folkmusikdagarna i Vasa i mars 1996 uppträdde han tillsammans med Birgitta Nyberg och Harry Stenfors vid huvudkonserten I stadshusets festsal. Han deltog också I folkmusikinstitutets traditionshörna vid sångfesten i Mariehamn senaste sommar. Sven Runar Wiik förunnades ett långt och aktivt spelmansliv. Han var en människa av ovanliga mått; med stor trofasthet och hängivenhet verkade han på den folkliga musikens område. Han fann stort nöje i att kunna dela med sig av sin musik. Hans musik finns dokumenterad på flera skivor och i två låthäften. I Folkkultursarkivet finns flera bandinspelningar, som upptar intervjuer med Sven Runar. I Finlands Svenska Folkmusikinstituts arkiv finns flera inspelningar av hans musik, såväl på magnetofonband som på videofilm. Sven Runar Wiik lämnar efter sig ett värdefullt arv att förvalta.
ANN-MARI HÄGGMAN