f. 15.12.1847
d. 6.5.1926
I går avled härstädes å De gamlas hem en av stadens äldsta innevånare, f.d. folkskollärarinnan, fröken
Maria Wiklund i sitt 79:e levnadsår.
Född den 15 dec. 1847 härstädes, genomgick hon härvarande fruntimmersskola. Sedan hon därpå auskulterat vid folkskolorna i Vasa samt vid Ekenäs och Nykarleby seminarier, vikarierade hon vid härvarande högre folkskola 1873-75, varpå hon blev ordinariter anställd vid stadens lägre folkskola, där hon kvarstod t.o.m. år 1902. Då hon sistnämnda år avgick, tilldelades hon av stadsfullmäktige en gratifikation "för ospard möda och med framgång fyllda åligganden". Från avskedstagandet till sitt nu timade frånfälle åtnjöt hon såväl stats- som kommunal pension.
I anspråkslös obemärkthet har den bortgångna utfört sitt livsverk. Men huru viktigt har icke detta varit ! Hennes f.d. elever äro nu vuxna och mången av dem redan åldrande. Och ytterligare mången av dem har väl före henne gått ur tiden. Men de kvarlevande skola helt visst välsigna hennes minne vid hågkomsten av de sannings- och kunskapsfrön hon för länge sedan sådde i unga hjärtan.
Österbottningen, Gamlakarleby, nr 36, 7.5.1926
--
Maria Wiklund. In memoriam.
Då vi som små kommo till Lägre Folkskolan, möttes vi där av en högrest gestalt med ett ljust leende, och en vänlig stämma välkomnade oss. Vi drogos till henne, som så ömt tog oss i sin moderliga vård, vi sågo upp till henne som till ett högre väsen. Det var i hennes närhet som om en fläkt från en bättre värld slagit emot en, från den värld, där hon andades och levde. Innerligt hängiven sin Frälsare som hon var, kunde detta ej undgå att göra intryck på det känsliga barnasinnet. Inför denna rena och goda blick måste den elakaste pojken från det uslaste hemmet slå ned sina ögon, om han gjort något orätt. Och när hon med sin välljudande röst sjöng för oss Topeli vackra sånger: Var glad som sparven kvittrar, Se var och en i ögat klart eller Vänta litet sade våren, då blevo de så levande som hade den blide skalden själv sjungit dem för oss.
En barnavän som få var hon. Vi förstodo det strax att hon höll av oss. Och denna kärlek var trofast även sedan vi lämnat skolan, även sedan vi glömt henne. Och när vi efter många års vistelse där ute i världen återvände, då var hon densamma som förr, endast mera fördjupad och förandligad och ännu mera ödmjuk än förr. Där satt hon i sin vilstol och kämpade med sjukdomen som hela livet igenom plågat henne. Gestalten var böjd och ansiktet blekt, men de ädla dragen voro desamma. I den vackra blicken hade kommit någonting längtansfullt, som hade hon skådat in i ett fjärran land, dit hon snart skulle gå. Det var samma förfining över hennes väsen, samma klara omdöme, samma förmåga att alltid finna de rätta orden.
Människorna vördade och älskade henne. Men hon var liksom rädd att taga åt sig själv något av detta. I känslan av sin stora skuld och intenhet ville hon lägga det allt för Mästarens fot. Honom ville hon tacka. Honom vilja också vi tacka för vad hon varit för oss.
Så lyse edert ljus inför människorna, att de må se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.
Matt. 5:16.
Hennes ljus har lyst klart i denna kalla, syndfulla värld och ännu sedan hon gått bort härifrån och porten slutit sig bakom henne, har hon lämnat efter sig en strimma av ljus. - - - "Ande, kärleksfull och blid uppåt, uppåt ila! Tacksamhetens tårar falla, i de spår Du lämnat kvar." - - -
F. d. elev
Österbottningen, Gamlakarleby, nr 37, 11.5.1926