Willner, Sven
Född 12.4 1918 i Purmo
Död 26.12.2012 i Åbo
Sven Willner har kallats både enmansuniversitet och den sista autodidakten, det förra på grund av hans stora beläsenhet och breda insikter inom humaniora och samhällsvetenskap, det senare för att han i allt väsentligt skaffat sig sin bildning på egen hand.
Willner växte upp i ett baptistiskt jordbrukarhem i Purmo som ett av tio barn. Han har då och då i sitt författarskap återkommit till uppväxtmiljön och dess betydelse för hans väg i livet, särskilt i ”Tillbaka” (1976) och de två sista böckerna ”Hur de innerst voro” (1998) och ”Innanför eller utanför” (2003). Det var också i Purmo baptistförsamlings ”häpnadsväckande mångsidiga och innehållsrika bibliotek” som hans passionerade intresse för litteraturen väcktes.
Efter kriget blev han – på prov eftersom han inte var student – antagen till Svenska medborgarhögskolan i Helsingfors, där han utexaminerades som socionom 1947. Då var han ännu inställd på ett arbete inom det kommunala. Efter en kort tid på länsmanskansliet i Pedersöre blev riktningen dock en annan.
1948 anställdes han som journalist vid Österbottningen. Åtta år senare flyttade han söderut för en tjänst som redaktionssekreterare vid Västra Nyland, en uppgift som han erkänt passade honom ganska illa.
1962 skapade tidningen för hans räkning en befattning som kulturredaktör. Den skötte han fram till pensioneringen i december 1981. Vid sidan av kritik och andra kulturartiklar skrev han också ledare.
Redan under åren i Karleby började Willner skriva recensioner, främst i Hbl. Han engagerade sig också i det litterära livet, satt i styrelsen för litteraturföreningen (ordf. 1953–56) och var med om att starta tidskriften Horisont. I Västra Nyland utvecklade han sedan sitt kritikerskap till en omfattning som var både egenartad och unik. Utöver den finlandssvenska bokutgivningen följde han med den svenska och danska, sporadiskt också den norska.
Han skrev inte enbart om skönlitteratur, utan också om forskning och debattböcker som på olika sätt kändes viktiga i rådande kulturklimat. Så till vida kom dagskritiken även att tjäna hans essäistik.
Med sin specifika framtoning och politiska grundsyn, beskriven som ”moderat, odogmatisk vänster”, kom Willner att bli en lite udda figur i småstaden Ekenäs. För den som kände honom stod det klart att han inte trivdes med ”small talk” och sociala konventioner; det var det intellektuella samtalet som var hans livsluft.
Från uppväxtmiljön tog han med sig en pacifistisk inställning som förstärktes ytterligare under åren vid fronten, där han blev lindrigt sårad två gånger och en gång i misstag dödförklarad. Dessbättre befann han sig hemma i Purmo då dödsbudet nådde fram. I gengäld kom det willnerska hemmet att bli en mötesplats för kultur- och samhällsengagerade personer som under längre och kortare tid vistades i Ekenäs och ett andningshål för många unga, främst de tre barnens kamrater, vilka upplevde småstaden som tämligen trång under 60- och 70-talen.
Sven Willners väg till ett essäistiskt författarskap gick via skriftserien ”Finländska gestalter”, där han medverkade med ett flertal porträtt. Han debuterade 1964 med ”På flykt från världsåskådningar”. Trots den relativt sena debuten hann det bli ytterligare aderton böcker; fyra (fem?) av dem bildar en självbiografisk svit.
Willners vinkel var ofta litteratursociologisk. För honom var det en självklarhet att litteraturen hängde samman med den tid och det samhälle författaren levde i – liksom den tid läsaren lever i. Det gjorde att han kom att intressera sig för en del författare vid sidan av huvudfåran och han har på det sättet bidragit till att vissa författarskap inte är fullt så bortglömda som de kanhända annars skulle vara.
Den samlade produktionen rymmer många författarporträtt och många essäer som sammanför olika författare kring ett tema, men också historiska utflykter och användbara översikter över finlandssvensk litteratur. En del böcker formar sig till essäistiska undersökningar av aktuella ideologier och utopier. En del är ett slags tankeböcker.
I dem, liksom i det mesta av hans essäistik, är det vandringen och inte målet som är det viktiga, det är frågorna mera än svaren som präglar texten, diskussionen och de olika aspekterna mera än slutsatserna. I så måtto skrev Willner en klassisk essäistik. Efter pensioneringen skilde sig Willner från sin hustru Birgitta Schalin och flyttade till Helsingfors, där han levde ett socialt aktivare liv än någonsin tidigare.
Han knöt en hel del vänskapsband över språkgränsen och kom att bli något av en fadersfigur för en del unga finlandssvenska författare, särskilt kretsen kring 80-talstidskriften Klo. För dem var han en viktig lyssnare och medläsare, en samtalspartner som bemötte alla på ett jämlikt och respektfullt sätt. ”Han hade en förmåga att inte göra skillnad”, som Monika Fagerholm har formulerat det.
Detta intresse för vad den yngsta generationen tänkte och sysslade med, fick också de närmaste uppleva efter det att han 1997 flyttat till Åbo. Han följde ivrigt med de fyra barnbarnens liv och karriär och också när minnet började svika på andra kanter höll han alltid reda på dem.
Även i Åbo var han en ofta sedd gäst vid olika kulturtillställningar och en självklar del av den lokala författarkretsen, fram tills dess en hastigt svikande hörsel omöjliggjorde både musikupplevelser och meningsfullt socialt umgänge. Men kärleken till det skrivna ordet och intresset för omvärlden levde kvar. Ända fram till sin död höll han sig med flera dagstidningar och hade alltid en bok på gång.
Bror Rönnholm