Witikka, Jack
f. 20.12.1916
d. 28.1.2002
Teaterregissören, filmregissören, teaterchefen, scenografen Jack Witikka var en synnerligen inflytelserik konstnär och administratör inom 1900-talets teater i Finland.
Han var regissör och scenograf vid Nationaloperan på 50-talet, från 1953 var han regissör vid Suomen Kansallisteatteri, från 1957 till 1980 dessutom teaterns biträdande chef, först under Arvi Kivimaas, senare under Kai Savolas egid. Åren 1982 till 1987 var han chef för Svenska Teatern i Helsingfors.
Som regissör var Jack Witikka den första i Finland som satte upp 50-tals absurdister som Samuel Beckett, Harold Pinter och Eugene Ionesco. Han var en lågmäld, lyhörd regissör med öga för detaljer och med sinne för såväl det visuella som för psykologisk analys. Han sade, att skådespelarens uppgift är att spela sin roll, regissörens uppgift är att berätta en historia.
Jack Witikka var en anlitad regissör också utomlands, han regisserade bl. a. i Sverige, Tyskland, England och Sovjetunionen. Han regisserade också ett antal uppskattade filmer, bl.a. ”Dockhandlaren och den vackra Lilith”, samt ”Pikku Pietarin Piha”. Minnesvärda teaterregier har varit bl. a. Slavomir Mrozeks ”Tango”, Peter Shaffers ”Amadeus”, Harold Pinters ”Hemkomsten”, Veijo Meris ”Skrapabullan”, Samuel Becketts ”Slutspel” och ”I väntan på Godot”, bara för att nämna ett litet fåtal av Witikkas över hundra teateruppsättningar.
Som teaterchef var Jack Witikka en god organisatör, och en ledare som kunde konsten att kommunicera med och ingjuta respekt i teaterfolk från alla avdelningar; skådespelare, tekniker, administrativ personal. Under sin tid som chef för Svenska Teatern som efterträdare till Carl Öhman blev han med sin gedigna yrkeserfarenhet och sitt kunnande den administrativa och konstnärliga auktoritet som teatern behövde. Han regisserade 2–3 pjäser per spelår (minnesvärda produktioner är Michael Frayns ”Kaos i kulissen”, Bo Carpelans ”Julafton”, Henrik Ibsens ”Hedda Gabler” och Tjechov-Frayns ”Vildhonung”). Vid sidan av sitt konstnärliga arbete genomförde han dessutom Svenska Teaterns stora grundreparation åren 1984–1987. Witikkas insats var här av avgörande betydelse. Han hade sina fingrar med inte enbart i fmansieringsbiten. Han deltog synnerligen aktivt i planeringsarbetet och följde personligen arbetets gång i dess olika skeden.
Ännu under 1990-talet gästregisserade Jack Witikka på Suomen Kansallisteatteri, innan hans yrkesutövning inom teatern tyvärr avbröts på grund av olyckshändelse och därpå följande sjukdom. Vi alla, som har haft förmånen att arbeta med Jack Witikka minns honom med tacksamhet och glädje. Även om teaterkonsten är förgänglig, är det många av Jack Witikkas uppsättningar som levande finns kvar i minnet hos oss som fått uppleva dem. Dessutom förs hans tankar och idéer vidare av den generation teaterfolk som haft honom som inspirerande lärare.
LARS SVEDBERG